BLOMSTERFLICKA

Åh, idag var mamma och jag på Blomsterlandet efter skolan. Ni kanske tycker det låter aaaastråkigt men för lilla mig som fullkomligt älskar blommor och allt vad det innebär är det heaven att åka till alla typer av ställen där de säljer växter. På Blomsterlandet såg jag skönheterna på bilderna ovan, och blev lite småkär, så jag kände att jag var tvungen att dela dem med er. Jag som inte ens gillar gerbera egentligen, men de här var superstora och alldeles krusade och ja, jag blev lycklig, okej. 
 
Som jag kan sakna att stå i blomsterbutik ibland... Speciellt nu på våren då alla löväxter och tulpaner står på menyn. För er som inte vet det så hoppade jag av gymnasiet mitt första år, av olika anledningar, mest pga. att jag var en brutal prestationprinsessa (som Therese Lindgren så fint uttrycker det<3) och för att allt helt enkelt blev för stressigt, med för mycket press. Det gjorde att jag under ett halvår, då jag var sysslolös (låter skumt, men när jag inte gick i skolan alls alltså), fick vara i en blomsterbutik och lära mig att binda buketter och göra arrangemang ochsåvidare. Om ni vill kan jag göra ett inlägg med bilder på sånt jag gjorde då, tror jag har ganska mycket att visa ändå, om det vore roligt liksom? Iallafall, det där med blommor har alltid varit min grej på något sätt. Jag har alltid älskat att gå ute om somrarna och plocka hem stora buntar blommor och kvistar och gräs som jag sedan suttit och bundit i trädgården och som mamma sendan har fått ta hand om. Och under min grundskoletid gick jag alltid upp supertidigt på skolavslutningsmorgonen för att plocka varsin bukett till mina lärare, bara för att det kändes mer personligt så. Jag har helt enkelt alltid gillat de där växande sakerna. Så att efter allt kaos för lite mer än två år sedan få komma till något sådant som en florist var fantastiskt. Att jag inte ville bli florist visste jag redan, det var mer av ett intresse, men det var så skönt att bara få göra ingenting och skapa i levande material i några månader, och verkligen hinna fundera över vad jag skulle göra därefter. Därför kommer nog det här med blommor alltid ha en extra stor plats i mitt hjärta, och just därför var den där gerberan viktig att föreviga. <3
 
annat | | Kommentera |

SUPERSNÄLLASILVERSARA EFTERLYSES

Jag är jättejättearg. Oh vad arg en låter när en skriver så, verkligen, men tänk er Supersnällasilversara. Hon verkar ju stabil och så (okej, lite för stabil nästan, jag menar, ingen är sådär glad och lycklig och söt och snäll j.ä.m.t.). Men så blir hon arg, och då jäklar är hon arg, på riktigt. Så arg att hon byter namn då, till Supersurasunksara Ungefär så känner jag just nu. Jag är arg. På riktigt. Anledningen stavas Into the Woods som de senaste dagarna bara har gett mig ångestkänslor. Vi har hamnat i ett läge där det känns som om allt står still och vi kommer verkligen ingenstans, samtidigt som premiären är om 2 veckor (!!!) och tiden bara rusar förbi. Och jag hatar det, till och med fast att hata är ett väldigt starkt ord. Och jag hatar att det jag älskar mest av allt på hela jorden plötsligt blivit till något svart och jobbigt som bara tycks bli större, istället för att vara det där roliga som det brukar vara. "Men när jag vrålat min melodi har åskan i mig dragit förbi" sjunger den där silvriga Sara och allt jag vill just nu är att precis som henne bara få skrika, rakt ut, så högt jag kan, och precis som henne bli alldeles grön (skoja, även om Wicked hade varit lite halvkul att vara med i liksom. Bara lite kul, kanske). Nää jag vill bara skrika ut allt, och inget himla vårskrik som i Ronja Rövardotter utan ett riktigt skrik. Jag tror allt skulle kännas bättre då, precis som för Sara. Tyvärr är det ju inte riktigt socialt accepterat att ställa sig och gorma mitt i stan, eller vad säger ni? Det sämsta är ju att jag var tvungen att dra från dagens supersega genomdrag (där vi inte kom någonvart heller förövrigt) precis innan min dödsscen. I den skriker jag så jag knappt kan andas. Befrielse. Sen känns allt lite bättre. Supersnällasilversara återvänder osv. 
 
Fast det ska väl kännas såhär några veckor före premiär antar jag, men det argumentet gör ju egentligen ingen skillnad för just här och just nu har jag en klump i magen pga. tvivlan på mig själv, på andra, på allt. Och just här och nu är det jag som maniskt börjar rabbla repliker precis innan jag ska somna, som för att försäkra mig själv om att det är okej att slappna av lite också. Klarar jag ens av det här? Att komma in där jag ska i alla scener? Att inte tappa repliker? Jag vet inte. Vi får väl se. Allt löser sig säkert sista veckan. Hoppas jag. Hjälp och godnatt hörrni. <3
 
PS. Konserten ikväll gick jättebra iallafall, den med klassen och skolan alltså. Det är tur att en har förmågan att gå in i en roll då en står på en scen dock. Att klistra på ett leende och låtsas som ingenting, fast det kokar innombords liksom. DS.
 
vardag | | Kommentera |

OCH SKJUTS IN I UGNEN

Prick just nu sitter jag och väntar på mina mockarutor som har varit inne i ugnen i några minuter sådär och konstaterar att det här med att baka egentligen är ganska jobbigt. Ett himla kladdande och mjöl precis överallt. Fast vad gör en inte för fikaförsäljning med klassen under vårkonsertspausen? Jo, vi har nämligen vårkonsert imorgon kväll med tema gospel/country/blues/soul och allt vad det innebär. Jag har även genomdrag akt 2 av Into the Woods samma tid. Så hur löser en sånt? Skaffar en identisk tvilling? Klonar sig? Nej, en cyklar i illfart emellan såklart. Snabbare än Usain Bolt ska jag vara, snabbare än Blixten McQueen i egen hög person och komma alldeles lagom anfådd tills min grupp kör och sen ställa mig på scenen och sjunga. Kom igen, det blir kul liksom, fast inte alls på samma gång. Nu ska jag dra och dansa, har inte träffat gruppen sedan föreställningsveckan så pepp på det! 
 
vardag | | Kommentera |
Upp