Jag är jättejättearg. Oh vad arg en låter när en skriver så, verkligen, men tänk er Supersnällasilversara. Hon verkar ju stabil och så (okej, lite för stabil nästan, jag menar, ingen är sådär glad och lycklig och söt och snäll j.ä.m.t.). Men så blir hon arg, och då jäklar är hon arg, på riktigt. Så arg att hon byter namn då, till Supersurasunksara Ungefär så känner jag just nu. Jag är arg. På riktigt. Anledningen stavas Into the Woods som de senaste dagarna bara har gett mig ångestkänslor. Vi har hamnat i ett läge där det känns som om allt står still och vi kommer verkligen ingenstans, samtidigt som premiären är om 2 veckor (!!!) och tiden bara rusar förbi. Och jag hatar det, till och med fast att hata är ett väldigt starkt ord. Och jag hatar att det jag älskar mest av allt på hela jorden plötsligt blivit till något svart och jobbigt som bara tycks bli större, istället för att vara det där roliga som det brukar vara. "Men när jag vrålat min melodi har åskan i mig dragit förbi" sjunger den där silvriga Sara och allt jag vill just nu är att precis som henne bara få skrika, rakt ut, så högt jag kan, och precis som henne bli alldeles grön (skoja, även om Wicked hade varit lite halvkul att vara med i liksom. Bara lite kul, kanske). Nää jag vill bara skrika ut allt, och inget himla vårskrik som i Ronja Rövardotter utan ett riktigt skrik. Jag tror allt skulle kännas bättre då, precis som för Sara. Tyvärr är det ju inte riktigt socialt accepterat att ställa sig och gorma mitt i stan, eller vad säger ni? Det sämsta är ju att jag var tvungen att dra från dagens supersega genomdrag (där vi inte kom någonvart heller förövrigt) precis innan min dödsscen. I den skriker jag så jag knappt kan andas. Befrielse. Sen känns allt lite bättre. Supersnällasilversara återvänder osv.
Fast det ska väl kännas såhär några veckor före premiär antar jag, men det argumentet gör ju egentligen ingen skillnad för just här och just nu har jag en klump i magen pga. tvivlan på mig själv, på andra, på allt. Och just här och nu är det jag som maniskt börjar rabbla repliker precis innan jag ska somna, som för att försäkra mig själv om att det är okej att slappna av lite också. Klarar jag ens av det här? Att komma in där jag ska i alla scener? Att inte tappa repliker? Jag vet inte. Vi får väl se. Allt löser sig säkert sista veckan. Hoppas jag. Hjälp och godnatt hörrni. <3
PS. Konserten ikväll gick jättebra iallafall, den med klassen och skolan alltså. Det är tur att en har förmågan att gå in i en roll då en står på en scen dock. Att klistra på ett leende och låtsas som ingenting, fast det kokar innombords liksom. DS.
