FINITO

Finally. Jag läste precis klart boken. "Bröderna Karamazov" alltså. Jag kände genuin lycka när jag kom till sista sidan trots att jag är jättetrött, men har tvingat mig till att läsa klart den i två timmar nu för att slippa den. Och nej, boken var inte fruktansvärd eller dålig. Det sägs ju till och med vara en av världens bäst skrivna böcker och på något sätt kan jag ändå hålla med. Dostojevskij var inte bara en författare i mina ögon, han var på många vis även en psykolog. Han beskriver det mänskliga psyket på en sådan detaljnivå att det nästan chockerar läsaren. Jag har tidigare läst hans "Brott och Straff" - som jag älskar - och även den är likadan. Handlingen i "Bröderna Karamazov" blev i den sista halvan riktigt spännande också - jag ville veta hur det skulle sluta, inte bara för att boken skulle ta slut utan för att veta hur det gick för alla karaktärer. Utan att spoila för mycket (om ni nu mot all förmodan vill läsa denna någon dag - det borde ni dock!) kan jag säga att ett mord begås, men gärningsmannen klargörs inte direkt och författaren, Dostojevskij, får en som läsare att helt bestämma sig för vem en tror det är som begått mordet, men så når nya bevis dagsljuset och du börjar tvivla, ändra dina misstankar, och så håller det på, fram och tillbaka. Riktigt skickligt gjort. Jag känner väl egentligen att jag inte ens har någon rätt att uttrycka mig om denna klassiker - vad göra mina ord för skillnad, Emilia Olsevik 19 bast som råkar gilla att läsa en hel del? Men jag gillade "Bröderna Karamazov" till slut, alla tre av dem trots allt, även om jag håller någon sorts hatkärlek för dem. Hade jag fått läsa denna i min egen takt hade det nog gått bättre - jag hade gillat den ännu mer. Att läsa under tidspress är inget jag föredrar. Denna är så tjock dock så hade kanske tröttnat utan den där klockan som tickade och skrek tisdag nästa vecka! En tegelsten i den rätta bemärkelsen är vad jag har tagit mig igenom i alla fall.
 
Lite roligt tyckte jag detta var. Hur Dostojevskij i en passage nämner att om han skulle skriva om allt som hände under ett visst scenario i boken, alltså bara en liten del av den, skulle han behöva fylla en hel volym, till och med en väldigt stor en. Med tanke på att denna bok i sig är 900 sidor blir detta ganska komiskt, som om det inte räcker liksom. Inför en hel volym skulle jag storkna tror jag.
 
Nu slipper ni, kära bloggläsare, höra om denna bok från min sida något mer. Sorry för mitt tjat om den på senaste tiden som smugit sig in i var och varannat inlägg känns det som! Och tack Karamazov's, det har varit trevligt att lära känna er men det är ganska trevligt att säga hejdå det med.  
 
läsbart, vardag | |
Upp