emilia olsevik

 

Här har ni den, videon från min akt under LiveNight 2017 som jag skrev att jag kanske kunde få upp här på bloggen. Jag snodde videon från det skolan filmade så kvalitén är inte toppen för varken ljud eller bild men ni får en helhetsbild vilket fall som helst! Tvungen att ladda upp den på YouTube för att kunna visa den här var jag också, jag som aldrig laddat upp ett klipp där innan. I och med detta togs inte bara min oskuld vid gitarren eller loopingmakapären genom LiveNight utan även när det kommer till uppladdningar vid ett medie jag använder varje dag togs den. En lär sig något nytt nästan jämt. Det kändes lite läskigt helt ärligt - det här med att visa videon här på bloggen och på YouTube ö.h.t. känns lite läskigt. Plötsligt har hela världen på något sätt tillgång till det jag gjort rent musikaliskt, och inte bara i text som det varit innan. Det finns en video uppe där jag ensam musicerar. Hjälp skriker mitt lilla hjärta.

 

Jag gjorde ett blogginlägg om hur just min akt gick redan dagen eftrer LiveNight, läs det här. Och vidare vill jag bara tillägga att jag vet att jag inte borde vara rädd för att ni ska se detta för egentligen är jag förbannat stolt över det jag har åstadkommit. Jag inser det först nu, i skrivande stund - vad bra det jag gjorde var och blev. Tänk, det här är något jag har skapat alldeles själv, utan hjälp av någon annan. Jag kan själv. Jag lyckades. Jag spelade allt själv. Tacka tekniken säger jag bara. Jag får tårara i ögonen när jag ser klippet faktiskt, och en klump i halsen. Det ligger så mycket tid och ansträngning bakom detta. Så mycket hjärta och själ och tanke och och känsla mod och kraft- jag har lagt ned allt i det här. Det är just sånt här jag brinner för - att utmana mig själv, att tänja på gränser. Det här är musik som på många sätt heller aldrig tidigare har framförts. Det känns coolt och kul ändå. Jag är ganska cool ändå. Och fy fan vad bra jag är.