ETT SKÅDESPEL
Jag älskar skådespeleri. Det är en så fin grej, att kunna förmedla, gestalta och ge uttryck genom en roll eller sinnestämning eller sång eller dans. Det är ofta läskigt och utmanande och jobbigt, men oh så häftigt på samma gång. Att få se en publiks direkta respons, att höra skratten eller se förfäran. DET är finast av allt. Att kunna dela och vara där i stunden. Det är bara den stunden som räknas just då, inget annat. För mig kan det ibland vara lite som om tiden stannat när en står där på scen. Det har den ju också på många sätt. Min egen tid har stannat av lite grand för att ge utrymme för rollen att få spela fritt. Allt det där är så bra, det ger utrymme för att få andas, för kreativitet, för att få testa gränser en annars inte skulle göra, för att bara få vara, inte bli lika dömd, kanske främst av sig själv - att få leka, på allvar många gånger. Och att aldrig riktigt nå hela vägen, för en kan alltid utveckla och lära sig mer. Jag är så tacksam för att jag får göra det jag gör just nu ändå.
Ett annat skådespel som är (nästan) lika fint är himlens. Som ikväll till exempel, då himlen såg ut såhär. Som en tavla, overkligt. Himlen måste vara topp 10 av mina favoritgrejer, antagligen topp 5 till och med. Himlen om mornarna när jag går till jobbet, klarblå på dagen, solen, rosa/aprikos när den går ned, grå och mullrande innan regnet, stjärnbeströdd om natten. Föralltid skiftande och alltid lika vacker.