emilia olsevik

Ikväll känns det ensamt. Tomt. Jag saknar honom, pappa. Jag saknar honom så mycket att det gör ont. Jag önskar att jag kunde få ringa honom och prata bort en timme, eller två, eller tre. Prata om allt mellan himmel och jord, om allt som är viktigt och resten som är obetydligt. En sista gång. Eller nej, jag skulle vilja kunna göra det i typ 40 år till, tills han blivit jättegammal och jag också var gammal. Ända tills dess hade jag velat kunna ringa honom och prata bort tiden, för det var han bra på. Och han lyssnade alltid, kom alltid med råd, lugnade alltid. Att det är över ett år sedan jag hörde hans röst nu är obegripligt. Min älskade älskade pappa. Fyfan vad jag önskar att han fortfarande fanns här.

 

När blir det här mer hanterbart egentligen? Självklart blir det enklare och enklare, för jag får mer distans till det när jag har annat att tänka på, som skolan och allt det vi gör där. Då blir sorgen över mina två änglar inte lika stor. Den märks ofta inte alls tror jag. Eller så låter jag den inte göra det - vem orkar gå runt och vara ledsen hela tiden? Men vissa dagar är den där ändå. Eller så sitter en själv på kvällar eller ligger sömnlös vissa nätter och då hugger det till och jag vet inte var jag ska ta vägen. För det här finns det ingen lösning på. Det finns inget jag kan göra. De är borta. Och det hjälper inte att jag inser det, de kommer ju inte tillbaka för det. Och det är så tomt.

 

Mamma skickade en länk till mig den här veckan. Det var en video på pappa när han skejtar som ung plus en massa bilder på honom, ihopklippt av hans vänner nu i höst. Jag förstod inte riktigt vad det var då, men det var superfint och i ett klipp hör jag hans röst och jag får tårar i ögonen och en klump i halsen. Idag förstod jag dock att det var en trailer. Att de ska släppa en hel dokumentär om pappa. Jag gråter floder. Hur fan ska jag klara av att titta på den? Nästa år kommer den. 2019. Plus att det ska släppas en bräda med hans ansikte på, tecknat av en grafisk designer, med texten "Olsevik Forever". Det är så fint och stort och märkligt på samma gång. Att de, genom hans gamla skatemärke Cave, ska släppa en bräda för att hylla honom, till minne av honom och vad han gjorde för skateboarden i Sverige. Så idag ramlade jag även in på ett instagramkonto till minne av honom. De har alltså gjort ett helt konto, med bilder på pappa i alla åldrar, i rampen och utanför. Och texter som folk skrivit om honom i minnesboken de tydligen har liggandes i Berget, det ställe där pappa alltid skejtade. Där de även satt upp tavlor med hans namn och bild i entrén för att minnas? Att min pappa var min bästa vän och så stor i mitt liv är en sak, men att han betydde så mycket för många andra skejtare när de började, det är fint. Att han berörde så många andra människor. Pappa ler nog däruppe. Eller nej, han garvar högt och säger nått på sin breda göteborgska och är sådär glad. Och jag hoppas han är stolt över sig själv. Det är jag ändå. Jag saknar honom så.