SANTIAGO & PUERTO PLATA

Igår var vi som sagt på utflykt, och prick hela dagen tog den. Närmare bestämt 12 timmar med start vid 07 på morgonen. Då hämtade denna lilla buss upp oss vid hotellet:

Chaffören hette Ramen och guiden hette Fausto och kom från landet vilket var superkul och gav så mycket till hela dagen då han kunde en väldigt massa om landet och kulturen här! Vi hämtade upp resterande som skulle med, folk från hela Europa, och begav oss mot Santiago, Dominikanska Republikens näst största stad efter huvudstaden Santo Domingo. 

Det tog lite över en timme dit i kaostrafik. Tur att vår chaufför var stabil kan jag säga. Utsikten efter vägen bjöd på berg klädda med regnskog så långt ögat kunde nå, förutom då vi åkte igenon små byar och samhälken som spg ut såhär. Fausto pratade på om landet, och främst om dess fattigdom. De flesta här tjänar runt 3000 kronor i månaden, och visst är det mycket billigare att leva här än för oss i Skandinavien därhemma, men de pengarna räcker ändå inte långt. Dessutom är 40% av befolkningen arbetslös och försörjs då av vänner och familj. Det är väldigt lärorikt och rätt jobbigt att se denna fattigdom medan vi bara är här på semester för att koppla av, om jag nu får säga så. Jag vet inte... Det skaver lite och inget gör vi åt det heller, i västvärlden. Inte egentligen, fast vi vet hur fattiga vissa delar av världen är och hur previligerade vi är. Det är en ögonöppnare. En ser så tydligt allt en själv har, samtidigt som det slår en hur orättvist livet kan vara och vilken tur en har haft som fötts i det land en har gjort. Att jag kommer kunna försörja mig på min absoluta dröm i framtiden som musikalartist går knappt att föreställa sig här. Men tur och tur, jag vet inte. I Sverige sitter så många ensamma. I trygga boenden med stabil inkomst, ja, men fortfarande ensamma. Vad har en för glädje av livet då? Här skrattar folk, de dansar, de tar hand om varandra på ett annat sätt, de hjälper sina släktingar och vänner, bor och lever ihop. De tar även tid för att varva ned. Manana manana. Vi kan ta det imorgon, ingen stress. Och de ser faktiskt lyckligare ut än gemen man på en gata i Sverige, de gör de, fast de har det så mycket sämre materiellt ställt. Men det är ju inte allt. 

Väl i Santiago var första stoppet katedralen som faktiskt är Karibiens äldsta. Här är majoriteten av befolkningen katoliker. Något som fascinerade mig är att 10% tillhör woodoo-kulturen. Det är alltså 1 miljon människor. Det är en religion och kultur som är så främmande för oss i Skandinavien många gånger och därmed lite spännande för åtminstone mig.

Katedralen var väldigt vacker och just nu även julpynta. Det gör de gärna väldigt mycket här har vi sett, det här med pyntet. Speciellt i plastgranar, och så stort och plastigt som möjligt. 

Och jag efter att vi köpt Cola i en kiosk utanför pga så varmt. Något som förvånat mig här är hur mycket spanska jag fortfarande förstår och kan läsa kontra hur lite jag faktiskt kan prata det själv numera. Det känns ändå kul att jag inte tappat allt liksom! 

Och Fausto! 

Precis utanför katedralen ligger Santiagos Central Park som de kallar den och även där traskade vi runt i skuggan en stund. Stora träd, palmer, en dansbana och bilar som idel tutade runtomkring. 

Och Anton!

Santiago som stad var livlig och stor, väldigt utspridd på någotsätt. Lite brokig i alla möjliga färger och väldigt vacker. Fausto sa även att detta är den första staden kallad Santiago, även om alla andra förknippar det med Chile idag. Just det lät han inte så positiv till haha. 

Sen hoppade vi in i bussen igen och åkte mot Santiagos monument som sattes upp för att hedra landets självständighet år 1844 med statyetter på personer som betytt mycket för landets utveckling beläget på en hög kulle varifrån en kunde se hela staden. Landet har sedan dess styrts av en diktator mellan år 1930-1961 då denne störtades och mördades i ett inbördeskrig - sedan dess råder demokrati här. 

Utsikten var helt otrolig! 

Även inne i monumentet var allt väldigt vackert. Tänk vilken plats. 

Solen gassade och vi åkte vidare genom staden...

...till Santiagos kulturcentrum. Något sådant här finns inte i Sverige mig veterligen. Först förstod jag inte riktigt vad detta var för byggnad, men det visade sig vara en väldigt modernt påfund där en ser till att bevara landets kulturarv genom utställningar av landets konstnärer, samt utbilda folk om landet och folkets historia. Inte riktigt som ett museum alltså, mer ett stolt sätt att se på sitt land och sin historia och en vilja att visa och lära andra om det. 


Vi gick gå en guidad visning med en mycket nervös guide som inte hade hållit mer än 2 turer på engelska innan, men vi skrattade ihop och det gick fint. Han visade oss utställningen om hur deras kultur kom till, och allt var väldigt bra gjort, en mycket interaktiv utställning där vi fick vara med och inte bara se på gamla föremål. Som här där de försökt återskapa ett mangroove-träsk. Wow. 

Sedan fanns en del mycket gamla föremål med, alla med sitt enskilda syfte. Guiden talade om hur tre kulturer växt sig till en i detta land; urbefolkningen, spanjorerna då Christopher Columbus "hittade" landet och afrikanerna under triangelhandeln. 

I övrigt var utställningen superfin, och i slutet slappnade guiden av lite och lärde oss lite merengue, det en dansar här i landet, innan han rodnade och så att nu får jag sparken haha.

Därefter åkte vi vidare mot sista stoppet innan lunch - cigarrfabriken Aurora som låg i en by någon kilometer utanför Santiago. Den grundades redan 1906 och var landets första, och idag är Dominikanska Republiken ledande tillverkare av cigarrer, till och med över Cuba. Jag kan ju ingenting om tobak men det var väldigt kul att lära sig och få en inblick, och vilket hantverk det är! 

Tobaksplantorna växer i ungefär ett halvår innan de skördas. Under den tiden måste en plocka bort blommorna för att förhindra pollinering plus plantera om dem - en massa jobb med andra ord.

Sedan plockas och torkas bladen, och sys då fast på linor såhär. De kategoriseras efter hur högt upp på plantan bladen växt och används sedan till olika sorters cigarrer eftersom de ger olika smak och sorteras sedan efter det.

Efter torkning ska de förvaras i kuber och flyttas runt en massa innan de lagras i romfat. Doften just i det här rummet, men också på hela fabriken, var otroligt stark och det var faktiskt svårt att andas stundtals. Guiden vi hade därinne var även sonson till han som startat fabriken och var otroligt amerikansk och försökte sälja in allt genom att prata supersnabbt och excentrisk. Det gick inte riktigt hem hos mig i alla fall.

Därefter rullas cigarrerna i detta rum, där de pumpar ut vattenånga så att bladen inte ska torka. Det var alltså väldigt fuktigt och varmt, och de spelade väldigt hög musik, precis som överallt annat i det här landet. Det är aldrig tyst. Här gjordes de handrullade cigarrerna, allt så de allra finaste, och det krävdes minst ett års träning för att få göra det. Det ansågs även vara ett prestigefyllt jobb att gå sitta här och rulla cigarrerna för sitt land och sina traditioner. De gör även maskinrullade cigarrer i ett rum intill.

Rökning förbjuden fast alla rökte medan de samtidigt rullade en cigarr haha. Vilka lirare. Först rullas fyllningen av lite torrare blad en inte varit lika rädd om och därefter sitter en annan och lägger det omslutande bladet som förvarats för att bli lite vax-aktigt. 

Och såhär kan slutprodukten se ut. Vilken jäkla lektion det här inlägget blir, men det kanske är lite kul? Cigarrer kan en köpa nästan överallt här, till och med på stranden och i souvenirbutikerna!

För lunch tog vi bussen upp i bergen, uppför jättebranta backar och det var ett under att bussen klarade det.

Vi belönades med denna utsikt dock! Helt sjukt vackert, dinner with a view minst sagt. De var en väldigt fin restaurang för att vara här, det märkte vi, för väldigt lite ser ut såhär i Dominikanska Republiken. Maten var jättebra den med, även om det var lite svårt för mig som vegetarian. På hotellet är det ju enklare eftersom vi äter buffé och jag då kan plocka lite hur jag vill. Vi fick dock testa på casabe, ett hårt bröd som bakats här i över tusen år. Lite som en riskaka kanske, men det var ett måste att prova enligt guiden på kulturcentrat!

Efter maten åkte vi tillbaka allihopa mot Puerto Plata, cirka en timmes bilväg med denna utsikt. Landskapet här är otroligt. 

Och vi hamnade i denna kö i cirkus en timme där de hade liveband som spelade för att vänta på det Anton bävat för pga sin höjdskräck - linbaneturen upp i bergen för att se hela staden uppifrån. De har sagt här att om vi inte åker upp där när vi är här är som att inte se Eiffeltornet om du är i Paris, så vi åkte upp ändå.
 
Berget är 800 meter högt och ända upp till den där toppen skulle vi!

Turen upp tog kanske tio minuter och ja, det var lite läskigt, det kan även jag erkänna. Speciellt mot slutet där det var väldigt brant och långt ned till trädtopparna nedanför. En var lite skakig då vi kom upp!

Och här är utsikten när vi väl kom upp. Helt otrolig. Allt är helt otroligt här som ni märker. Svårt att få med på bild hur brant det var dock, men tro mig, det var det! 

Som ett torn mitt ut i ingenting. 


Lite smårädd jag högst upp. Himla blåsigt och kallt blev det med.

Uppe vid toppen finns en staty av Jesus, som den i Rio de Janeiro fast mindre! 

Och en jättevacker botaniska trädgård med den fauna som finns här. 

Vägen ned med linbanan sen sägs vara mycket obehagligare, men jag tyckte bara det var vackert. Solen stod så fint då med.

Efter allt köande hade vi kommit lite efter i vårt tidsschema men åkte mot den bärnstensfabrik som var planerat. De är stora producenter av bärnstenssmycken i  det här landet, men också av en mängd andra mineraler. Vi fick se en massa råa stenar och gissa om jag var glad? Speciellt över deras egen sten Larimar som bara finns här och som de upptäckte i en gruva så sent som på 70-talet. Han som fann den döpte den efter sin dotter Lariza och havet, mar, då stenen är turkosblå som vattnet här. Jag köpte faktiskt med mig både en sten och ett smycke med mig hem. 

Efter shoppingen tog vi bussen mot vår sista stopp. 

Det mörknar fort här, på bara en kvart så är allt kolmörkt. Puerto Plata, landets 8e största stad, var väldigt mysig även om de säger att en inte ska göra sig själv här efter att det blivit mörkt. Men torget var juldekorerat och lyste fint ändå. Självklart ville några stanna och fota här från vår buss och det utbröt smått kaos i trafiken haha. 

Sista stoppet var fort Felipe som byggdes för att skydda landet mot piratangrepp. Vi fick egentligen inte vistas på området efter mörker men fick tillstånd ändå så det hela kändes lite suspekt. Det är osäkert att röra sig i det här landet själv då kriminaliteten är otroligt hög, och det var därför vi åkte på en guidad tur som denna. Självklart kan du röra dig mer eller mindre fritt på dagen själv men på natten ska en stanna inne. Det gör även de som bor här. Vårt hotellområdet är till exempel oerhört skyddat med en bom och vakter för att komma in på själva området, och sedan samma sak in till varje separat hotell. 

Det blev en lång men lyckad dag, och tänk hur mycket vi hann med att se? 















































resor | |
Upp