OCH GODNATT MORMOR


Idag begravdes min lilla mormor, i Längbro kyrka här i Örebro, i staden hon levt hela sitt liv, och där hon nu även ska få vila. Det regnade då vi åkte dit. Så mycket har det inte regnat på veckor. Släkten var där, hennes bror, kusiner, och vännerna var där, alla för att ta ett sista farväl. Allt var så fint och så sorgligt. Så ljust. Det är en speciell stämning på begravningar, ett så tryckande lugn. "Memory" ur Cats spelades, arrangerad för piano, som inledning, precis som mormor ville ha det. Hon hann prata med mamma om hur hon ville ha den här stunden, och precis så blev det. Det är jag oerhört glad för, att det blev bra även för henne. Vi sjöng psalmer, prästen talade så fint om mormor, beskrev hennes liv och hennes person. Det bads, vi tog ett sista avsked och la blommor på kistan. Att gå där, längst fram, först för att vi var närmast, är bland det värsta jag gjort, den här gången liksom för pappa. Och där låg hon ju nu. I den vita kistan, så vackert alltihop. Kistdekorationen var magisk, i vitt och rosa, de färger mormor gillade bäst. Hon hade älskat dem, älskat all blomster. Jag hade gjort ett hjärta, men i hennes färger den här gången. Det är viktigt att få göra det där själv, att få ge något tillbaka. För det var någon som märktes tydligt idag - hur mycket min mormor givit till människorna omkring sig. Hur mycket glädje och kärlek hon spridit. Hon är den genomfinaste människa jag någonsin mött, inte ett ont ben i hela kroppen, inte ett ont ord att yttra om någon. Hon stod alltid upp för sina nära, och hon såg förbi saker många andra inte gjorde. Mormor var speciell på det viset. Jag hade på mig en av hennes klänningar. Även det kändes rätt, bra. Hon som arbetat med just kläder i hela sitt liv, som tyckte det var så himla roligt med fina klänningar och blusar. Då var det fint att få ha en del av det med sig idag. Så vi la handen på kistan och sa hejdå, sen steg vi ut ur kyrkan och där, på en tidigare molnklädd himmel, sken solen. Det kändes talande. Hejdå och godnatt min vackraste mormor - mycket älskad, oerhört saknad.
 
vardag | | Kommentera |

INTE DÖ, SAKTA NED

På en kvällspromenad med Winston gick jag förbi den här skylten, bokstavligen 300 meter från mammas lägenhet, och kände mig tvungen att knäppa en bild. Även om den handlar om att bilar ska sakta ned med tanke på djur och barn (igelkottar) i området sa den mig något annat. Så ironisk för livet just nu på något sätt. För vad jag önskar detta, att tiden bara kunnat sakta ned, att döden inte skulle kommit så fort det senaste året. 
 
Tiden är en så märklig dimension. Odefinierbar på alla sätt, samtidigt som tid är det enda vi med säkerhet vet att vi har. Eller, rättare sagt; det enda vi med säkerhet vet är att vår tid, som levande varelser som andas och vandrar på denna planet i vår nuvarande form, en dag kommer ta slut. Även om jag är fruktansvärt rädd för döden och sällan vill prata om den vore något annat än döden otänkbart egentligen. Och den är så påtaglig för mig just nu. Just därför vill jag bolla lite tankar med mig själv, med er, jag vet inte. I en stund då jag är förmögen till det och vill. Varför skriva här, inför människor jag adrig träffat eller ens vet vilka ni är, istället för att prata om det med mina nära och kära? Det kan en fråga sig, det gör jag själv just nu, men det finns någon sorts spärr. Jag pratar nästan aldrig om rädslan alls då så få runt mig har tyckts förstå och jag har möts av knepiga reaktioner då jag nämnt min dödsångest. En tystnad som bara förvärrar rädslan. En stor oförståelse. Med motargument som förlöjligat min så stora rädsla, som om detta vore en diskussion. Det är det ju inte, inte för mig. En kan vilja ge nya infallsvinklar, försöka hjälpa på det sättet, och det tackar jag för, men en kan inte säga att min rädsla är fel eller dum eller orimlig. Det är en rädsla som är helt ologisk på så många vis, det är jag själv så väl medveten om, men den finns ändå, logisk eller inte. Precis som min rädsla för spindlar, helt ologisk den med - bara för att krypet har åtta ben blir jag livrädd? Liksom varför? Jag räknar och ser att krypet bara har sex ben och jag är fine. Men har det åtta ben, då jäklar. Oförklarligt. Det sägs att det har med spindlars rörelsemönster att göra, det där med rädslan inför dem. Det kanske ligger något i det. Tillbaka till ämnet: så, ja, nu vill jag väll skriva om det där hemskaste, kanske börja prata om det lite grand iallafall. Jag behöver kanske det nu när den är överallt, inte vet jag, men att skriva om det är enklare än att prata iallafall, så mycket vet jag. Det är alltid enklare att skriva, då kommer orden som annars inte gör det. Så jag gör det nu, även om det bara blir i det här inlägget, eller om det blir i många många fler som komma skall. Det vet jag inte. Det kan bara tiden utvisa (badumtss).
 
Jag skrev någon form av analyserande uppsats i filosofi mitt sista år på gymnasiet, en uppgift som behandlade just döden, säker på att jag skulle komma fram till att det bästa vore att leva för alltid, att aldrig behöva dö, just pga min rädsla inför den. Men tvärtom kom jag efter några sidor (standard med en massa sidantal för mig, tack världens bästa mest fantastiske lärare Simon som stod ut med det under alla tre år, och dessutom uppmuntrade det) fram till att döden var just oundviklig och att det vore ännu värre att inte dö, att bara leva, för alltid. För vad lever en för då? Jag vet att jag inte skulle uppskatta det jag nu lever för lika mycket över huvud taget om jag visste att jag hade obegränsat med tid. Obegränsat med tid med alla de jag älskar, med min familj, med mina vänner. Obegränsat med tid att se allt det vackra på jorden, alla platser. Att kunna titta på himlen i en evighet. Då vore inte tiden jag spenderar på saker uppskattad på samma sätt.
 
Jag kom även fram till att det där med obegränsad tid kändes om än ännu läskigare än att en dag behöva försvinna från jordens yta och dö. Jag ser framför mig en sträcka tid som aldrig tar slut. En ogripbart svindlande tanke, som att föreställa sig att rymden är oändlig, och om den inte är det, vad som då finns bortanför den. Det går inte att föreställa sig, det går inte att ta in, och i och med det, som den person jag är som alltid vill kunna greppa allt och vara förberedd på allt, skrämmer den tanken mig ännu mer. Döden förstår jag inte, jag kommer aldrig kunna göra det, jag kommer aldrig få veta vad den innebär förens det är dags, men ett evigt liv, det är ju ännu osäkrare, för vad innebär det då? Att bara fortsätta vara, utan något mål, utan riktning. Förstår ni vad jag menar? Det är en jättejobbig tanke det med. Denna tanke om att evigt liv inte var ett alternativ heller (även om det bara var i tanken) förenklade mycket men skräcken inför döden avtog dock inte. Döden i sig är ju fortfarande lika osäker som innan, även om jag kom fram till att det vore hemskt att inte dö. Motsägelsefullt nog mot allt det jag nu skrivit tycker jag om att leva lite för mycket för att inte vara rädd för döden på något sätt. Jag gillar att leva lite för mycket för att inte skrämmas av tanken att aldrig få träffa människorna omkring mig en dag, få se solen och himlen och allt det där. Att leva för alltid dock, nej tack. Och då måste det ju få ta slut någon gång, det vet jag ju. Läskigt hur en än ser på det alltså.
 
På något sätt kom jag då fram till i den där uppsatsen, och det står jag fast vid, att jag på många sätt är tacksam för min rädsla inför döden. Inte för rädslan i sig och ångesten den innebär, den vill jag allt som oftast kväva, få att försvinna mer än allt annat, men vad den rädslan ger mig på andra sätt. Jag försöker se det så iallafall. Den får mig att uppskatta det runt mig, vilja ta hand om det runt mig, tills jag inte kan göra det längre, för att jag alltid är extra medveten om att det en dag tar slut. Den ger ett perspektiv på saker jag nog annars inte hade haft lika inpräntat i mig. Den ger allt en tidsfrist som jag tror kan vara nyttig (försöker här alltså övertala mig själv att rädslan kan vara bra också lols). Rädslan för döden är ohälsosam på så många sätt, det vet jag. Jag kan ju inte göra något åt det faktum att jag kommer dö, så varför spendera den korta tid jag har på jorden med att oroa mig inför den? Men som med så många rädslor är den på något sätt okontrollerabar - jag vet inte var den kommer ifrån eller hur jag ska få bukt med den. Jag har försökt med samtalsterapi osv. och det har gett en del men det har inte räckt hela vägen fram. Jag kan ju liksom inte testa på att dö, se att det inte var så farligt, och i och med det dämpa oron som en kan göra med till exempel arachnofobi, rädslan för spindlar. Då kan en ju genom terapi och behandlingsmetoder sakta närma sig spindlar osv och på så sätt arbeta bort rädslan. Men tyvärr funkar ju just döden inte så. Den är lite mer definitiv liksom, a one time experience så att säga. Men vissa tankesätt har hjälpt, som att försöka se rädslan ur ett positivt ljus i min vardag till exempel. Det förenklar, även om det forfarande är jobbigt att i perioder vara sådär jätterädd. Just nu är den där rädslan lite värre än vanligt, särskilt om nätterna, då döden varit mig så påtaglig de senaste 8 månaderna, plus att pappa var den jag pratade med detta om, som förstod. Det försvårar det hela. 
 
Just nu står min tid still. Det är också märkligt, hur tid kan uppfattas så olika i olika lägen. Och nu står den still. Nu passar det alltså, nu när det redan är för sent på något vis, nu när jag önskar att den hade snabbat på, slutat ge tankarna utrymme att få snurra. Det känns som ett helt liv sedan som jag slutade Bjärnum. Att det bara var dryga 6 veckor sedan känns främmande, även om de första av de veckorna gick i en rasande fart. Men annars var det ju så länge sedan, de senaste 2 veckorna sedan mormor gick bort tycks ha pågått i 2 månader, 2 år, så mycket längre än så. Hela min mormors liv har ju försvunnit för mig däremellan. Som tur är finns hon kvar i tanken, i minnet. Det kan tiden medan jag lever aldrig ta ifrån mig som tur är (okej, undantag för sjukdomar som drabbar minnet men ni fattar). De finns där. 
 
vardag | | Kommentera |

ETT LITET LIV

I slutet av mitt år i Bjärnum sågs jag jämt och ständigt med en bok lik en tegelsten i mina händer, i väskan, alltid med mig. Jag läste inte särskilt mycket i Bjärnum, knappt något alls faktiskt. Lite konstigt, ja, men det var så mycket annat som pågick hela tiden. Men så tog jag upp denna bok mot slutet av året, något jag inte ångrar en sekund. Ett litet liv, skriven av den amerikanska författarinnan Hanya Yanagihara, är den vackraste berättelse jag någonsin läst. Den absolut vackraste.
 
Den handlar om livet. Från början till slutet. Ett litet människoliv beskrivet på 732 sidor, och allt vad ett sådant liv innefattar. Relationer, självförverkligande, tvivel, kärlek större än allt, sjukdom, självhat, krav, förväntningar. Om fyra vänner som bor i New York där vi får följa främst en av dem, Jude, från barndomens dagar in i det sista, berättat som i ett kronologisk händelseförlopp på ett något okronologiskt vis ibland, med tillbakablickar och minnen. 
 
Det är väldigt tydligt för mig varför jag förälskade mig i denna berättelse. Det är på grund av dess råhet. Inget lämas utanför. Det allra vackraste, mest skimrande ur ett liv beskrivs. Det finaste vi har - kärleken, gemenskapen, tron på varandra. Men detta gör inte att mörkret lämnas utanför, snarare tvärtom. Det balanseras med ljuset, och tar allt som oftast över, precis som det så ofta kan göra i livet. Den är äkta, liksom livet, ofta väldigt grafisk och grotesk. Den tar upp självskador och självhat på ett så igenkännande vis för mig, ur så många vinklar, att jag ville kräkas, blunda, gråta och sluta läsa ibland. Kanske främst för att minnen ur mitt eget liv blev så uppenbara just då, minnen från en relation och en partner jag hade hos vem självskadorna och självhatet tyvärr nästan stod i centrum. Att leva bredvid något sådant, någon som går igenom det, nästan som en anhörig, är oerhört svårt det med. Även det behandlar boken och just därför kanske den grep mig extra hårt. Detta är kort och gott en återberättelse om ett liv, även om Jude visar sig ha ett väldigt mycket mer depriverat liv än de flesta av oss, samtidigt som han även löper fruktansvärt stora framgångar, något som är få förunnat det med. 
 
Brukar ni inte läsa böcker så läs iallafall den här. Den är otrolig på alla sätt och vis och jag lär äga denna livet ut och komma tillbaka till den fler gånger.
 
läsbart | | Kommentera |
Upp