Idag begravdes min lilla mormor, i Längbro kyrka här i Örebro, i staden hon levt hela sitt liv, och där hon nu även ska få vila. Det regnade då vi åkte dit. Så mycket har det inte regnat på veckor. Släkten var där, hennes bror, kusiner, och vännerna var där, alla för att ta ett sista farväl. Allt var så fint och så sorgligt. Så ljust. Det är en speciell stämning på begravningar, ett så tryckande lugn. "Memory" ur Cats spelades, arrangerad för piano, som inledning, precis som mormor ville ha det. Hon hann prata med mamma om hur hon ville ha den här stunden, och precis så blev det. Det är jag oerhört glad för, att det blev bra även för henne. Vi sjöng psalmer, prästen talade så fint om mormor, beskrev hennes liv och hennes person. Det bads, vi tog ett sista avsked och la blommor på kistan. Att gå där, längst fram, först för att vi var närmast, är bland det värsta jag gjort, den här gången liksom för pappa. Och där låg hon ju nu. I den vita kistan, så vackert alltihop. Kistdekorationen var magisk, i vitt och rosa, de färger mormor gillade bäst. Hon hade älskat dem, älskat all blomster. Jag hade gjort ett hjärta, men i hennes färger den här gången. Det är viktigt att få göra det där själv, att få ge något tillbaka. För det var någon som märktes tydligt idag - hur mycket min mormor givit till människorna omkring sig. Hur mycket glädje och kärlek hon spridit. Hon är den genomfinaste människa jag någonsin mött, inte ett ont ben i hela kroppen, inte ett ont ord att yttra om någon. Hon stod alltid upp för sina nära, och hon såg förbi saker många andra inte gjorde. Mormor var speciell på det viset. Jag hade på mig en av hennes klänningar. Även det kändes rätt, bra. Hon som arbetat med just kläder i hela sitt liv, som tyckte det var så himla roligt med fina klänningar och blusar. Då var det fint att få ha en del av det med sig idag. Så vi la handen på kistan och sa hejdå, sen steg vi ut ur kyrkan och där, på en tidigare molnklädd himmel, sken solen. Det kändes talande. Hejdå och godnatt min vackraste mormor - mycket älskad, oerhört saknad.
