emilia olsevik

Sedan vi slutade Bjärnum har allt känts tungt. Inte för just den sakens skull, inte för att jag saknar det, saknar Bjärnum. Det har inte funnits plats att känna efter kring det över huvud taget. Det säger en del. Platsen har upptagits av annat. All plats och en massa huvudbry. Då vi satt i bilen påväg från Bjärnum sa mamma att mormor ramlat på sin cykel. Hon var blåslagen, mörbultad, men allt hade gått bra annars. Hon slog ut sina framtänder men annars hade allt gått bra. Hon var okej. Men hon hade varit trött på sista tiden sa mamma. Hon hade gått ned 17 kilo i vikt sedan jag såg henne senast, bara 1,5 månad tidigare, blev jag varnad dagen efter då vi skulle åka och hälsa på henne. Och hon var så smal. Så smal. Så hon ringde vårdcentralen, blev vidareslussad till sjukhuset, där de tog alla möjliga blodprover men inte fick några svar som såg negativa ut. Så röntgades hon. Några dagar senare var jag i Säffle och pratade med mamma på telefon som sa att de hade hittat vad som såg ut som cellförändringar på bukspotskörteln men även vid mjälten och lungorna. De hade alltså hittat vad de trodde var en tumör. De är så jävla rädda från sjukhusets sida, att säga det där ordet. Det där ordet som sätter så mycket skräck i människor. Som att nämna Voldemort vid namn typ. Cancer. Men visst kan en leka hobbydoktor på nätet idag, och det gjorde jag. Och jag insåg efter bara några klick att det såg illa ut. Riktigt illa. Har en bukspotskörtelcander går det att operera bort tumören talade 1177 om för mig, du kan bli frisk igen. Om den inte har spridit sig, om du inte fått metastaser, oftast då i mjälte och lungor. Precis som för mormor. Då kan de inte göra nått. Och jag är ju inte dum. Jag fattade redan då. Viktnedgång. Ingen aptit. Trötthet. Alla symptom fanns där. Innan någon ens utalat ordet. Några dagar senare hade ett specialistteam kollat på det. Och hon hade cancer överallt sa de. Inte bara i organen utan överallt. I vävnader i hela kroppen. Överallt. Ändå tror en alltid det bästa på något sätt, fast jag visste. Men så många överlever ju cancer idag, forskningen går ju framåt för varje år. Och mormor ska ju leva i minst 15, 20 år till. Det ska hon ju. Hoppet sviker alltid sist.

 

Men det finns inget de kan göra. Hon blev erbjuden palliativ vård. Den där vården jag hört kollegor prata om på jobbet, de enda patienter på hela sjukhuset som får välja att äta precis vad de vill och kockarna klagar inte på beställningarna en enda gång, för alla vet. Alla vet att det är patienterna som på något vis inte längre är patienter, för det finns inget mer att göra för dem än att ge dem smärtstillande och göra den sista tiden så bra som möjligt. Hon har erbjudits cellgifter vilket kanske kan förlänga livet i några dagar, veckor, månader, vem vet. Och det vill hon genomföra. Vem hade inte velat det? Hoppet är det sista som lämnar en och finns inte det kvar, vad har en då att leva för? Så de har gjort tester, för att se om det ens går. Om det är någon mening med det. Det låter inte positivt dock. Och hon är så svag. Hon blir svagare varje dag, det syns. Märkbart. Och jag har ju hört hur cellgifter är, hur dåligt en kan må. Vad innebär det för henne i så fall? Men hon får smärtstillande för det som börjar göra allt ondare i magen, sömntabletter, näringsdrycker, allt för att vardagen ska kunna fungera någorlunda. Vården är dock så bra och fin mot henne. Alla är så vänliga, så snälla, och gör allt. De jobbar så fort de kan. Hon tycker att det är som att vara på hotell att komma dit och det är jag otroligt glad för. Att mormor får känna att någon tar hand om henne, att det finns en trygghet där också. Hon frågade läkaren vid ett tillfälle om de hade råd att vårda henne, om det var värt det. Han hade tittat på henne, för det är klart att de har råd. Här har hon betalat skatt ett helt liv sa han. Nu ger hon tillbaka till sig själv för det. 

 

Men oavsett finns det inget de kan göra. Och vi vet så lite. Det enda vi vet egentligen är att det knappt finns någon tid. Exakt hur mycket vet vi inte, men det tycks gå snabbare än en kunnat föreställa sig. Ja, det går så himla fort. Så otroligt jävla orimligt fort. Hon tynar bort framför våra ögon och vi kan inte göra ett skit. Vi kan bara titta på. Och finnas där. Och det gör vi, det gör jag, vi städar och diskar och pratar och skrattar när hon orkar men det går så fort. Och jag är så rädd för att hon ska försvinna. Och jag försöker ta tillvara på de sista stunderna nu som jag har med mormor men samtidigt känns det så sorgligt när vi ses också. Jag vill inte att det ska vara så, är livrädd för att det är så, men hur kan en styra sina känslor? Det kan ingen. Men jag försöker finnas där.

 

Mormor är dock starkast av alla i det här. Vänner ringer till henne och gråter för att hon är sjuk. Jag och mamma är så otroligt hjärtekrossade och det är klart hon vet det, även om vi försöker visa på något annat. Vad tjänar det till att vi gråter inför henne? Eller jag vet inte... Alla rasar ihop runt henne, men hon står där, som ett fort i mitten. Mormor som alltid varit så nervig. Gjort en höna av en fjäder, varit så rädd för allt. Nu är hon så lugn. Hon sa till oss idag när vi var där att hon accepterat det här nu. Att det ju inte finns något någon kan göra. Och att hon haft ett så fantastiskt liv, så fantastiska barn och barnbarn. Hon är så stark min lilla mormor. Så otroligt mycket starkare än alla andra i det här. 

 

Min egen reaktion på detta skrämmer mig. Jag har panikångest utan dess like ibland. Okontrollerat, oförmögen till något. Gråter tills jag är alldeles uttorkad, tills det inte finns några tårar kvar. Oförmögen att prata, ringa någon. Men mest av allt känner jag mig avtrubbad. Jag känner ingenting. Och det skrämmer mig allra mest. Jag har alltid känt väldigt mycket, alltid, men nu är det som om kroppen säger nej. Inte mer sorg nu, det klarar jag inte, och stänger ned. Så jag känner inget, vilket gör att inget känns verkligt, allt är i ett töcken ibland. Och jag kan inte sova. Ligger sömnlös och vill inte tänka. Jag tränar varje dag. Springer tills jag känner blodsmak för att kunna få några timmars sömn utav ren utmattning. Då tvingas en till sömn på något vis. Bara då kan jag sova. Lediga dagar utan sällskap är skrämmande. Tankarna i hjärnan får inte plats. Tacka vet jag jobbdagar och hundgos just nu.

 

Att förlora 2/3 av sin familj på ett år är obeskrivligt. Sin trygghet. Det kan nog ingen förstå, jag förstår det inte själv. Jag lever  i en chock och kan inte ta in det. Kan inte andas om jag tänker på det för mycket. Vet inte varför jag gör någonting. Vill ingenting. Det är som om hjärtat slits itu, men väldigt långsamt. Som om varje liten bit som försvinner gör så ont att en ser vitt. Och så, när det äntligen är över, rivs nästa av, långsamt. Och som om allt under ens fötter rycks bort. En tappar fotfästet, all trygghet försvinner, och jag är så rädd. Så obeskrivligt rädd och liten. Och trött och sömnlös på samma gång. Och nollställd, oförmögen att förstå, och så fort jag får minsta skymt, så fort jag börjar förstå minsta lilla, då rämnar allt och jag faller ihop inombords. Snubblar, behöver hjälp upp. 

 

Den här gången har jag valt att prata med andra om detta. Om pappa pratade jag knappt, och jag vet inte vilken effekt det fick, men inte mådde jag bra inte. Jag pratade knappt med någon om det, och efter en tid, när jag väl tog upp det, möttes jag av en sådan oförståelse. Jag borde ju ha gått vidare, nu var det ju 2, 3, 4, 5 månader sedan han dog. Gå vidare. Den enda som lyssnade, efter ett tag, var Oskar och det är jag så evigt tacksam för. Han var den första som verkade vilja höra, som lät mig gråta utan att ifrågasätta det kände jag. Och just därför har jag berättat för folk nu, så de vet, för jag tror en behöver prata om sånt här nu, så mycket som möjligt. Ventilera. Men aldrig har jag känt mig så ensam. För så fort en berättar något sånt här är det som en bär på en smitta. Få fortsätter höra av sig, fast de vet. Fast de vet hur dåligt det är varenda minut just nu. Även om jag skrattar, även om det verkar okej är det inte det. Jag kan börja gråta precis vilken sekund som helst nu. Samma visa när pappa gick bort. En del tog avstånd. För mig är det till viss del en märklig och avlägsen reaktion. Men de kanske bara glömmer, eller inte förstår, eller så vet de inte hur de ska reagera, och då blir reaktionen ingen alls. De vet inte vad de ska göra, alla är ju maktlösa i detta och ja, jag förstår dem till 100%. Jag vet ju inte ens själv. Och om någon frågar om det vet jag heller inte vad jag ska säga egentligen. Jag har ingen aning. Men det tar inte bort det faktum att jag känner mig så ensam i det här, i all ångest och sorg. Jag vill helst bara ha en kram och stanna där tills det är över. 

 

Tre musketörer, och så var det bara en. Min älskade pappa som jag kommer sörja hela mitt liv, något nog alla gör vid en sådan förlust, av alla närstående. Min pappa som jag lärt mig så mycket mer om nu efter hans död som jag inte visste innan. Så mycket han aldrig sa, så mycket mer sorg det lämnar efter honom. En så stor förlust och en så märklig situation allt detta. Hur polisen ringde mig under genrepet för vår höstshow med pappas obduktionsrapport. Jag som stod som närmsta anhörig och den ende de fick vända sig till rent lagligt. En kan inte ens föreställa sig det. Hur skulle en kunna det? Min älskade starka mormor som är den snällaste person jag någonsin mött. Inte ett ont ben i den kroppen. Tänk vad fort det kan gå. 2 månader, från 0 till 100. Älskade älskade. Och så den vackraste människa jag vet. Den starkaste. Min mamma. Så mycket dåligt som hänt det senaste året. Så mycket kring min pappas död som hon fick ta i då jag skrev på fullmakten till henne, och nu detta. Jag önskar jag kunde tagit på mig hälften, kunnat göra saker lite enklare för henne. Men det gick inte, det går inte, då går jag sönder. Men jag är så glad att jag har henne. Vad skulle jag annars göra?

 

Jag försöker tänka på annat men detta ligger där under ytan, simmar upp för att få luft allt oftare, och blir svårare och svårare att hantera. Jag föröker sysselsätta mig, göra saker, tänka på annat, men ibland går det inte. Ofta går det inte. Jag vill skrika, sparka, gråta, försvinna. Då känns det fejk också, att skriva om hur bra allt är hela tiden. En del saker är bra, absolut, mycket jag gör är kul, men det ger ju inte en verklig beskrivning alls. Och jag behövde skriva det här. För att jag var och är väldigt ledsen just nu, och för att jag behövde få veta att det finns nedpräntat någontans för att kanske kunna släppa det för en stund. Det finns ju fortfarande kvar. Och nej, jag vet inte hur personlig jag ska vara här egentligen, hur personlig eller inte en borde eller får vara på en sån här plattform. Men fuck alla borden. Fuck att en ska vara privat med inte personlig. Fuck det här. Och fuck cancer.