SVAMMEL OM SAKER JAG GJORT

Hej och go'kväll! Det känns som om jag inte skrivit här på evigheter. Det måste vara pga så långa dygn de senaste dagarna, fastän solen typ knappt visar sig innan den går ned igen såhär års. Det har dock blivit seeena kvällar och nada sömn däremellan och då faller den där luddiga känslan på av att allt flyter ihop. Bergodalbana till helg och vecka detta, och jag tänkte dra den/det i korta drag för er!
 
I helgen:
 
-sög livet lite pga. farsdag och årsdagen (kallar en det ens så?) och all ångest som det innebar. Men det gick väl ändå helt ok så länge jag höll mig sysselsatt.
 
-såg jag 2 föreställningar för att skingra tankar! 'Kung Lear' av Shakespear på Stadsteatern med Lovisa och Christer och *Ringaren i Notredame' på Operan med Love och delar av hans familj (fina människor<3). Den sistnämnda var bland det bästa jag sett i musikalväg på en svensk scen - WOW (framförallt sången, helt tagen) - och den förstnämnda var på sina sätt lite meh. Riktig föreställningsvecka föra veckan förresten - såg 'The Play That Goes Wrong' på Lorensbergsteatern med skolan en kväll också, konstant skratt i över 2 timmar, om än lite väl mycket i längden kanske. Hjärnan tog knappt in nått till slut.
 
-storhandlade jag! Mkt trist för somliga, mkt kul för mig. Älskar att handla, skriva inköpslista, klura på recept, planera. Älskar Ica.
 
Tänder ljus konstant, överallt i hela rummet - mys deluxe.
 
Ikväll:
 
-tvättat, och jag älskar det. Måste låta som jorden tråkigaste person här. Handla och tvätta är ju ord som inte hör hemma i samma mening som ordet kul. MEN! det är så mysigt. Plus att diska, det är också fint. Vuxen(läs tant)poängen trillar in.
 
-ätit brownie och lussebulle och muffin till middag för att det var en sån kväll och för att jag tränat 7 timmar varje dag tidigare denna vecka och kroppen kräver det och jag har träningsvärk överallt och för att 7-eleven hade halva priset på bullar och sånt och jag behöver egentligen ingen anledning. Lyxen med att bli äldre och kunna bestämma själv ändå. Och oj, precis där förlorade jag alla de där vuxenpoängen. Jaja, plus minus noll.
 
-spelat spel på spela.se (säg det snabbt 3 ggr) och där hamnade jag på minuskontot. Bra grej, vem vill bli vuxen egentligen?
 
-internetshoppat (lite till). Sånt där tunt en kan ha i Karibien om lite mer än en månad, som innebär så lite kläder som möjligt. Det ska bli så himla skönt. Tänk vad vackert det kommer vara där, åh.
 
-kollat på Unbreakable Kimmy Schmidt, serien jag för tillfället fastnat för. Väldigt rolig, speciellt för musikaltöntar. Har kollat så mycket youtube i flera månader nu så det är skönt att faktiskt kolla på avsnitt av något nu.
 
Annat som hänt de senaste dagarna är att jag haft en jättebra sånglektion och att jag börjar sätta den där tekniken vi jobbar med allt mer. Jag har fått börja tänka interpretation nu, och alltså inte enbart teknik - bara en sån sak! Inte nog med det har jag blivit en jäkel på att steppa. Eller, det kanske är att ta i, men jag har iallafall steppat upp mitt game ordentligt (badum*tss). Jag förstår stegen, kan det snabbare och snabbare för varje dag och det är helt enkelt kul! Knäpp grej att jag knappt kunde steppa alls för 3 månader sedan (den stepp vi gjorde i Bjärnum var väl sisådär). Jag har även dansat massa kvällskurser i hiphop, känt mig lite awkward, dansat sassy-koreografier som jag älskar, och gjort en korre i högklackat med en stol, maximal svank, face och allt. Ja, det såg antagligen ut precis som ni föreställer er att en sådan koreografi brukar se ut. Men det är så jäkla roligt det med. All dans är typ kul (undantag: disco).
 
I skolan på dagtid förbereder vi oss mycket för uppvisningen i nästan alla ämnen som vi har vecka 50 inför resten av skolan. Vi gör ett nummer i jazzen, ett annat i street, sätter upp en pjäs i teatern (av Hassen Khemiri, yes), osv. Plus att vi sjunger massa jullåtar inför vår julkonsert den 13 december. Med det sagt tycker jag att det är typ jul nu och jag fikar på glögg och lussebullar och kollar gamla julkalendrar och trivs jättebra i det, så det spelar ingen roll att somliga julhatare är negativa. 
 
Det här blev ett lite märkligt inlägg inser jag nu när jag läser igenom det, men vad gör det? Har varit på ett lite märkligt humör hela dagen, jag och Lovisa fnittrade runt på skolan åt allt och ingenting och det höll väl i sig eller nått. Nu ska jag försöka sova fler timmar inatt än jag lyckats med de senaste nätterna. Imorgon väntar 3 danslektioner till - let's go!
 
vardag | | Kommentera |

ETT ÅR FÖR PAPPA

För ett år sedan idag gick min pappa bort. Jag förstår det fortfarande inte, att han inte finns mer. För ett år sedan kom polisen och knackade på hemma hos mamma och sa att hans granne hade hittat honom i hans hem. Egentligen dog han inte den här dagen, den 10 november. Egentligen dog han någon, några, dagar innan, men de kunde inte fastställa exakt när. Det gör det hela mycket värre på många sätt, men för mig är det här den dag då pappa gick bort. Och det är ofattbart. Min älskade älskade pappa.
 
Att förklara hur det är att förlora en förälder går helt enkelt inte att göra för någon som inte har gjort det, som med så mycket annat som en måste varit med om för att kunna förstå. Att min pappa är borta gör så hjärtskärande ont ibland. Det går såklart att leva med, men då jag är ensam kan tanken slå mig - han finns inte längre - och varje gång är det som om det är första gången jag hör det, för så obegripligt är det fortfarande. Tiden stannar nästan upp och tankarna blir luddiga. När jag tänker på det sådär fokuserat. Det är så mycket sorg fortfarande och jag vet inte var den ska ta vägen. Jag förlorade ju inte bara min pappa, för en pappa är ju så mycket mer än så. Jag förlorade även min bästa vän, och den enda person som faktiskt förstått min ångest och kunnat prata om den för att han själv kände likadant. Det var det som var det allra finaste med min pappa. Han fanns alltid där, och lyssnade alltid. Och så löste sig allt. Det var inga problem. En kunde lösa det tillsammans. Och fy fan vad jag kan sakna det.
 
Ibland tror jag att jag skulle kunna ge vad som helst bara för att få ringa till honom, höra hans röst. Det behöver inte vara när något hänt, utan på spårvagnen, när jag tar en promenad, innan jag ska somna. I vardagen. Då saknar jag honom som mest. Ibland har jag även gjort det, ringt honom, för att sedan komma på, med luren mot örat, att han aldrig kommer svara. Det är en sån stund de tiden stannar upp. Då insikten faller som en sten i bröstet och det blir jobbigare att andas, tårarna tränger upp i ögonen.
 
Jag kan ibland tycka att jag ser honom. Det är någon som går och rör sig som honom. Eller går klädd i sneakers och keps fast de är långt över 40. Eller pratar som honom bakom mig i Ica-kön. Och jag kan bli arg på människor jag möter på gatan, äldre människor, för att pappa aldrig fick leva så länge. Att han fick 53 år och inte mer. Att jag inte fick mer tid med honom, en självisk tanke jag absolut inte skäms för, den finns ju där. Och vad en kan ångra att en inte tog mer tillvara på den tid en faktiskt hade också, men det är lätt att vara efterklok, som i allt. Och det där kan ju äta upp en. Att jag borde hört av mig mer. Uppskattat mer. Gjort allt mer, även om jag mycket gjorde. Men så går det inte att tänka i det långa loppet, och det får en nog lära sig, för sin egen skull. Mitt liv kan inte stanna upp för honom nu, även om det är jobbigt och tufft. Det skulle han inte vilja.
 
Jag har gjort en tavla åt honom som sitter ovanför min säng, så han alltid är där ändå.
 
Min pappas död är det tyngsta jag varit med om. Den är med mig varje dag. Och den här dagen är precis som alla andra dagar, ja. Han är ju lika död idag som förra veckan, rent krasst. Men det känns mer idag, det kan ingen ta ifrån mig. Den här helgen är tuff (tack till Lovisa och Christer som höll mig sällskap och tankarna på avstånd idag<3). Han är med mer, tanken är med mer. Inte minst för att det är farsdag imorgon också. Kanske har omständigheterna fokuserat min uppmärksamhet mer nu, men aldrig har jag sett så mycket reklam och påminnelser om att "det är farsdag på söndag!!!!". Det står i varenda jävla busskur. "Det blir te(neriffa) med pappa på söndag" stoltserar Triss med och ångesten sköljer över mig varenda gång. Det borde vara förbjudet tänker jag, och avskyr allt och alla som har en pappa litegrann, bara för att jag saknar min så himla mycket. 
 
Han var inte alltid en särskilt bra pappa, men för mig var hans världens bästa pappa ändå, en har ju bara en. Han kämpade med det där mörkret som jag aldrig förstod vidden av. Att han mådde så dåligt som han gjorde. Samtidigt såg han alltid ett hopp. Och på så sätt gav nog pappa aldrig upp. Och han ville alltid väl, även om orken stoppade honom. Det var nog just det som blev fel ibland bara. Han orkade inte och jag förstodd inte varför när jag var liten. Jag såg min skejtar-pappa som gjorde hand-plants i vertrampen i berget till rockmusik som dånade ur högtalarna och ekade mellan bergväggarna, som lärde mig och min bror att kana ner på knä nerför ramperna tills vi tillslut vågade stå på brädan, slutkörda och skitiga efter varje gång. Jag såg pappa som tog med mig och Anton efteråt för att äta världens största kebabtallrik. Som gick med oss på museum efter museum, men alltid Sjöfarts allra helst, som hade sina egna sätt att lösa saker som inte alltid var särskilt genomtänkta eller praktiska. Som alltid lät glad med sin göteborgska, som alltid hade kepsfrilla, som hade det där uttrycket när han tänkte, som om han tuggade på högra kinden, som vi bodde i stuga med på vintern och åkte skidor och åt gulashsoppa i backen, alldeles toviga i håret och han sa alltid hur mycket bättre jag blivit sedan förra året. Och som alltid svarade glatt i telefon med de där orden jag saknar allra mest på hela jorden att få höra. "Hej gumman." Med hans röst. En enda gång till bara. En enda.
 
Jag kan bli förbannad ibland, på honom, på allt, för han lovade mig att han inte skulle dö. Han lovade det, en månad innan det faktiskt hände. Under ett telefonsamtal då jag befann mig i skogen i Bjärnum, och jag ser allt framför mig, vet exakt var jag var och hur allt såg ut runtom mig när han sa det. För att jag likt ett barn naivt naglade mig fast vid det där. Han hade ju faktiskt lovat. Men så dog han ändå, utan att jag var förberedd. Hur kunde han göra det? Och bara sådär försvann en av mina bästa vänner.
 
Han finns ju alltid med i minnet dock, och sålänge han gör det är han inte helt borta. Jag åkte till minneslunden där han är spridd idag, för första gången sedan begravningen i vintras, och tände ett ljus. Det var fint och tyst och konstigt och jag skrämde nog iväg en annan besökare med mitt hulkande men vad är en kyrkogård annars till för tänkte jag. Och det var viktigt kände jag, att åka dit och vara där idag, om så bara för en stund. Att ett helt år har gått är en så konstig tanke. Samtidigt känns det som en evighet. Tiden är ju som den är. Men hela tiden saknar jag och vill spola tillbaka tiden och få stanna upp där och då, och inte nu.  
 
Ett år sedan idag och saknaden blir nog nästan större för var dag. Världens bästa pappa på hela jorden. Som jag älskar dig och hoppas att du hör och vet det däruppifrån där du skejtar bland molnen. <3
 
vardag | | Kommentera |

ALLHELGONA

I helgen var det allhelgona. Det är första gången sedan våra två änglar lämnade oss. Vi åkte till kyrkogården, till minneslunden där mormor är spridd. Det var så otroligt vackert - så mycket ljus och värme. Hon är där. Pappa med.
 
Vi tände ljus för dem där på deras plats. De är ju inte bara där såklart. De är med mig hela tiden, var jag än går, och det kommer de alltid vara. Det är en tröstande tanke ibland, och ibland är det en fruktansvärt ledsam tanke. Att de alltid är med mig är fint, men att de alltid är med mig för att de inte finns någon annanstans är tufft. Att det bara är så de kan fortsätta leva vidare för mig för att de ju inte längre lever. Sådana här platser är fina då. Då kan de få finnas till lite tydligare, minnena kan få bli lite starkare, hur sorgligt det än är och hur ont det än gör. Det måste det få göra ibland. Det blir enklare i längden då. Och så får en minnas allt fint med. En dag gör det nog mindre ont. Tacksam för att sådana här vackra platser finns.
 
vardag | | En kommentar |
Upp