BON IVER
I onsdags såg jag Bon Iver i Globen. Helt oplanerat kändes allt fast jag bokade biljetterna i februari - jag hade ingen koll på var det var, när, att jag hade ståplats osv. Jag gled dock in precis innan det började, lyckades hamna nästan längst fram (eftersom jag stod själv - skönt att ej behöva ta hänsyn till andra) och var sedan mållös från att Justin Vernon gick på scen. Herregu. Såså bra, bästa jag sett live rent musikaliskt. Avskalat och smakfullt men med så mycket kraft ändå - WOW.
Kvällen var magisk. Inget förband eller annat tjafs, bara Justin och 7 bandmedlemmar, inkl. 3 på blås, 2 trummisar (synkade till tusen, stört att se på) och resterande 2 multiinstrumentalister som tycktes kunna spela allt. Och så Justin såklart, som även gjorde många låtar helt själv också. Och soundet han och de skapade tillsammans var otroligt. Han är en fascinerande artist för mig, för det fanns liksom ingen låt som jag kände "...nja" inför. När en ny låt började spelas kände en isället att yes, den här! Varenda gång, med prick alla låtar. Det är coolt.
Tänk hur länge jag lyssnat på hans musik. Gråtit, skrattat, dansat, drömt. Det är så vackert och nytt på något sätt. Så stod han där, en så stor inspiration för mig. Jag log hela jag, inombords och utanpå.
Det var ett coolt live-sound också, då han använder så mycket effekter numera, både på instrumenten, men kanske framför allt på sin egen röst. Älskar just det. Mycket autotune och stämmor på sig själv, bästa låtarna var nästan de som är helt acapella med bara honom i olika loopar. Fy vad fint. Jag grät och grät. Eller då han körde Perth, som inledning av andra akten (ja, det var paus emellan, megaskönt!). Eller 22 (over soon). Eller då de tog in xylofon på några låtar. Mellan låtarna blev det nästan aldrig tyst heller, utan osammanhängande ljud som skapade ett sammanhang ihop ändå och gick in i nästa låt. Vilken musiker, hatten av 1000 gånger om. Det är precis så jag skulle vilja skapa musik om jag gjorde det - musik i ett flöde. Utan avbrott. Nej, det var en magiskt skimmrande stund, de där timmarna då han stod på scenen. Han pratade så fint mellan låtarna med och jag ville stanna där lite till, inte gå ut i kylan igen.
Jag sov hos Elin efteråt, hon och Agnes bland annat var också på konserten men de hade sittplats. Det var fint att ses igen, och efter att ha varit uppe länge länge och pratat somnade jag och Elin för att sedan spendera torsdagen på stan med minimal shopping och desto mer sushi innan jag tog tåget till Örebro på kvällen. Fin blixtvisit i huvudstaden!