BOTANISKA

De senaste två veckorna har varit värre än värst ångestmässigt. Det känns som jag slår nya rekord i ångestnivå hela tiden numera. Det är hemskt, och ibland känns det som den tar över. Som då jag fick panikpåslag vid Korsvägen, tog fel spårvagn i paniken, var totalt förvirrad, kunde knappt se, visste inte var jag var och trodde aldrig jag skulle komma hem igen. Jag har inte varit så rädd på väldigt länge. Jag får påslag bara jag blir anfådd på dansen ibland. Det kommer hela tiden, jag vaknar till det, och däremellan har jag för det mesta allmän ångest som ligger och skaver och gör det svårt att andas, ett tryck över bröstet, en ständig oro. Jag tror det beror på allt som hänt såklart, men det förvärras då jag inte känner mig hemma här och inte riktigt har en trygg plats där jag kan stänga dörren och bara få vara helt som jag är. Det värsta i allt detta är att jag till slut orkade och lyckades få tag i vården förra veckan - närmare bestämt en av ungdomsmottagningarna. Det i sig är så bra, att jag faktiskt tar tag i det trots att jag mår piss och bara får ännu mer ångest då jag inser hur svårt det är att orientera sig bland psykologer och vårdcentraler i den här stan. Jag får en klump i magen bara vid tanken. Att det ska vara så svårt att ens förstå var en ska vända sig är det första problemet egentligen. Jag fattar ingenting. Då så många som behöver denna typ av vård inte har orken att söka i timtals efter informationen som behövs, hur har en tänkt då? Men jag fick ju tag i dem till slut, vården. Och ja, det finns fantastisk vård i Sverige, det gör det verkligen. Men sen finns det den där vården som suger. Typ psykvården för att nämna ett exempel. Fick prata med en kurator, allt väl så långt. Sen bokade vi in ett möte om en månad och jag tänkte att oj! kön var ju inte alls särskilt lång som jag hört. Det var enda tills jag senare fick klart för mig att det där bara skulle vara ett första möte då jag ska "få en timme på mig att berätta varför jag mår dåligt" (?). Sedan, efter det, placeras jag i vårdkön. Vad i helvete? Är så jävla arg och ledsen och uppgiven och vilsen. Det kommer ta fram till efter jul trodde de, januari som tidigast, sen kan jag få träffa någon överhuvud taget. Då vet jag inte vad jag gör. Hon rekommenderade akutpsyk eller jourmottagningar vid vårdcentral varje gång det blir för tufft. Ska jag skratta eller gråta är ju frågan?
 
Det är så fruktansvärt skevt allt detta. Hade jag kommit in med en bruten arm hade en aldrig någonsin i denna värld fått ett glättigt svar att jo men då bokar vi in ett uppstartsmöte här om en månad och sen hamnar du i en kö för att få komma till läkaren om tja, fyra månader sådär, och därifrån får du vård och rehabilitering och allt det där, blir det bra? Nej! Inte fan blir det bra, ingen skulle påstå att det är en bra lösning. Tänk hur en stackars bruten arm skulle se ut efter de där månaderna. Hur icke-lagad och inte alls hel den skulle vara. OCH DET ÄR JU PRECIS SAMMA SAK FÖR ICKE-ARMAR OCKSÅ. Icke-armar som här är synonymt med psyken. Tänk hur de ser ut efter 5 månader utan hjälp? Men bara för att jag faller ihop innifrån och att det inte syns - "det går ju inte att ta på" - så är det inte samma sak. Det blir inte lika viktigt. Psykisk ohälsa är så jävla lågt prioriterat. För mig är det dock såså mycket viktigare än att min arm är hel. Mitt psyke är ju hela mitt jag. Min vardag funkar inte, men vårdkö, det är svaret. Kokar inombords. Usch. 
 
Svaret och lösningen verkar vara att hitta en svindyr privat psykolog i djungeln av mottagningar här i Göteborg, fast jag har rätt till skattefinansierad vård, egentligen. Känns ju najs. Heja. Så ska en bara hitta någon bra att spendera alla de där pengarna på också. Ett första möte med sjuksköterska hos en mottagning här i stan kan kosta 2600 kr eller så fick jag lära mg igår. Wow. Men, som kuratorn sa, -vad ska man säga?. Jadu. Jag uppdaterar om detta då jag vet mer. 
 
De senaste dagarna har jag på grund av detta försökt må lite bättre på egen hand genom att göra grejer jag gillar, med varierande resultat. I söndags åkte jag ut till Saltholmen och havet för att andas havsluft och det var jätttemegafint en stund, men det slutade i spöregn och halvstorm som gjorde att tårarna och skrikgråten varken syntes eller hördes. Jag gjorde köttbullar med potatismos och gräddsås till middag för att det påminner om fina grejer och det hjälpte lite. Jag fikade morotskaka med en bok i handen i över en timme och glömde för en stund. Sen tittade jag och Love på en himla bra film och åt godis innan han skjutsade hem mig på tok för sent och på tok för trötta men jag är så glad att han är min vän. Jag pratade med Hasse, vår utbildningsledare, och blev så mycket lugnare för jag är inte ensam. Och idag, efter skolan, fick jag ett infall och hoppade av ettan redan vid Botaniska där jag inte varit sedan jag var liten och som jag inte minns någonting ifrån. Knäpp grej att inte ha varit där kanske, eller knappt veta annat än att det är en stor trädgård för allmänheten men jag gick dit utan förväntningar iaf. Det slutade med att jag promenerade runt där i två timmar. Vädret har varit så fint idag, varmt som en sensommardag (vilket det kanske fortfarande är egentligen?) och inget regn, bara sol. När jag var där höll solen på att gå ned och ljuset var helt magiskt, ovanför trädkronor och mellan blad. Hela platsen var magisk. Och jag älskade det. Samma stämning som jag får på konstutställningar och på bibliotek. Samma lugn. Och det var den vackraste plats jag varit på i Sverige på många vis. Så mycket färger och natur. Luften var tung från av doften från blommor, och på andra ställen sådär lätt som i en skog. Och det var alldeles tyst. Fridfullt. Alla olika trädgårdar och dalar och berg och klippor att klättra upp till och se ut från och så mycket att se. Inte alls vad jag hade väntat mig - tiotusen ggr bättre. Jag ville helst bara ha någon att hålla i handen och vara där hela dagen, så bra var det. Tack för att en sådan plats får finnas och för att jag blev lite lugnare inombords. Det hjälpte.
 
Jag tog en massa bilder, såklart. Antagligen för många för att lägga upp här, men vad gör det? Ni får kolla på dem om ni vill.
 
Nu är jag sådär skönt trött efter en lång dag av sång, teater och dans och ligger i min säng omgiven av tända ljus i varje hörn och James Blake ur högtalaren. Dagen har gått mycket upp och ned men jag är glad åt min nya upptäckt i den här staden och att den slutade såhär fint iallafall! Godnatt<3
 
vardag | | Kommentera |

HELG OCH EN RÖST

Heej! Det är äntligen helg, väldigt efterlängtat. Jag hade dock tänkt sova ut idag länge länge men vaknade runt åtta ändå - vem är jag ens? Väldigt bra ändå för jag behöver tvätta och lite sånt som kan göras nu på morgonen när dagen plötsligt fick så många fler timmar. Jag har så. mkt. tvätt. Wow. Vi har minst en danslektion om dagen i skolan och sen repar en själv på kvällar eller mornar eller håltimmar och det slutar i cirka 3 ombyten per dag - allt i svart också enligt skolan dresscode. Jag har dock köpt en massa nya träningskläder, främst i form av dansdräkter ju, så det krisar inte längre iallafall, skönt. 
 
Den här veckan har gått himla fort, jag fattar inte att det redan är lördag, samtidigt som det känns som den har pågått i en evighet. Jag är lite småsjuk också, hostar och har mig, men inte mer än så, så jag har varit med på alla lektioner oavsett. Det har dock gjort att jag känt mig seg och andningstekniken i sång har varit kaputt men jag har övat på ändå. Jag bävade för fredagseftermiddagen igår då vi hade tre danslektioner i rad - street (! så kul), balett, jazz - med nästan inga raster emellan. När vi väl körde gick det dock jättebra. Fick mer energi på något vis, och jazzlektionen där på slutet kändes väldigt rolig och enkel, den som annars brukar vara väldigt tung. Påbörjan på ett resultat av att träna flera timmar varje dag kanske, en blir ju faktiskt starkare då. Jag har även börjat förstå hur en ska dansa för att det ska bli mindre jobbigt, tack vare lektionerna i balett främst, men även jazzen. Förlänga och hålla in och vips orkar och kan du så mycket mer! Orimligt trött var jag dock igår kväll, men men.
 
I övrigt har veckan varit mycket fram och tillbaka. Mycket ångest tyvärr, mycket sovmornar då lärare eller vabbat varit sjuka (ja, alla är ju sjuka nu på skolan, som att börja på dagis typ, men det blir ju så) då jag har passat på att öva själv en massa. Steppat, sjungit, balettat, gjort styrka, övat piruetter osv. Bra vardag ändå, även om den är väldigt utmattande både psykiskt och fysiskt. Jag har även ätit ute flera gånger med Love - bra grej med att bo i en storstad nu -, nätshoppat alldeles för mycket från Junkyard (adidastönt som jag nu blivit), repat på Scandinavium inför Mary Kay-galan vi från skolan ska dansa på nu på på söndag (men kring  vilket allt är superhemligt så jag får inte skriva mer än så, kul dock!) och ätit samma matlåda hela veckan då det blev så mycket, en halvgod bulgurgryta, ska inte göras om.
 
Mina helgplaner är mysiga och det känns skönt med ledig tid och kompishäng. I eftermiddag åker vi ett gäng mot Mariestad för att kolla på Alicias musikal som hon satt upp själv, så stort och coolt! Sen sover vi över där, som en liten reunion från Bjärnum med andra ord. Imorgon väntar tågresa tillbaka, Mary Kay-galan och valdag. Det sistnämnda kanske inte är så mysigt dock, tyvärr...
 
För det i särklass allra viktigaste jag gjort denna vecka är att rösta. Jag gick till Stadsbiblioteket. Det kändes stort på något vis. Coolt. Men samtidigt mycket läskigt, för bara för att min åsikt politiskt är human i min mening innebär ju inte det att alla andras är det också, och att se SDs valsedlar där i lokalen och att någon framför mig faktiskt tog en sådan och gick mot sitt valbås gav mig en klump i magen. Det går över mitt förstånd hur en kan rösta på ett rasistiskt, sexistiskt, icke hbtq-vänligt och rent ut sagt vidrigt parti och vara stolt över det, att ens rösta på dem över huvud taget. Vad som helst utom det. Jag är rädd för vad reultatet på söndag kan komma att innebära för mitt och vårt Sverige, det land jag känt mig så stolt över. Som gett mig allt jag behöver under min uppväxt i form av sjukvård, en fantastisk skolgång, men framför allt en ständig trygghet. Ett land som lett så många kamper för sina invånares rättigheter i så många år, för mig som kvinna, för mina vänner som kommer från andra delar av världen och tvingats hit, för mina hbtq+-vänner. Som legat i framkant i allt vad gäller frihet, förståelse och acceptans av människor som är olika en själv. Stoltheten över ett land som varit min verklighet. Den där stoltheten kanske kommer sina nu imorgon och jag känner mig mest förvirrad och rädd över tanken på att söndagens eventuella regeringsskifte riskerar att medföra att SD får mer maktinflytande. Så jag hoppas för guds skull att du tar dig iväg och röstar. Röstar på allt annat än SD, för det är så viktigt. Min svenskalärare från gymnasiet, Simon (<3!), skickade en liten påminnelse i förra veckan om en uppsats jag skrev vid förra valet, då jag var 17 år, gick i ettan på gymnasiet, och inte fick rösta, om just vikten av att rösta och att argumentet "alla partier suger ändå" och "det finngs inget jag håller med ju" och "det spelar ändå ingen roll" osv. inte håller i längden. Jag skrev då såhär:
 
"Att rösta är en plikt. Det spelar ingen roll om det inte finns något parti vars åsikter dina helt stämmer överens med, något sådant skulle aldrig fungera. Något sådant kommer aldrig finnas. Se valet som en kompromiss istället - precis som livet där allt är en kompromiss. Du har t.ex. vänner, människor du känner. Du umgås med dem, du har på sätt och vis valt dessa personer, och de utgör en stor del av ditt liv. Skulle du säga att du gillar varenda sida som dessa personer har? Alla åsikter, håller du med dessa? Troligtvis inte, men du kompromissar. Politiken fungerar ju på många sätt likadant; den utgör en stor del av ditt liv, men du kan inte hålla med om allt, det är nästintill omöjligt. Fast du kan välja det parti som du känner mest samtycke med, eller i värsta fall; ett du i alla fall står ut med. Bara du agerar. Bara du tar ditt ansvar." 
 
En lite naiv liknelse där kanske, men rent krasst stämmer det som står ändå. Det är ett ansvar och en plikt gentemot den demokrati som format detta land att rösta. Så rösta, punkt.
  
vardag | | Kommentera |

FÖRSTA VECKORNA I GBG OCH PÅ PAS

Jag fick en oväntad sovmorgon idag (till 15:30... jag ska till skolan om en halvtimme ändå dock, don't worry) och tänkte då att jag kunde skriva det där blogginlägget jag tänkt skriva i en vecka nu men inte haft ork eller tid eller lust med att göra! En sammanfattning av de nu nästan 3 veckor (what? så länge på något sätt) jag bott i min nya stad.
 
Jag har ju börjat PAS, kul grej! Och oj vad jag trivs bra. Lärarna är helt fantastiska och för första gången någonsin under en utbildning känner jag att jag verkligen vet varför vi lär oss allt vi gör i prick alla ämnen, vi gör inte bara en massa random grejer som vi sedan ska redovisa lite halvt meningslöst alltså. Vi tar även allt från grunden just nu, i alla ämnen, inför vår första examination, och det ger såså mycket. Det är jobbigt, ja, och otroligt krävande, men det ger massor med. Jag känner redan att jag blivit starkare i dansen på bara en vecka. Hur coolt är inte det egentligen? Taggad på att lära mig mer! Älskar allt med skolan just nu - stämningen mellan årskurserna och elever, lokalerna, konceptet, leken blandat med allvaret, men kanske framförallt min fantastiska klass. Den är bäst.
 
Vi hade insparksvecka med temat Kristallengalan där alla i min klass blev indelade i olika lag och TV-program som skulle tävla om priset under veckan. Allt var så genomtänkt och genomarbetat, med presskonferens, papparazzis, instagramkonton och olika uppdrag att göra under veckan osv. Mitt lagblev Expedition Pasinson, direkt från djungeln. Vi åkte till palmhuset och filmade vår trailer till programmet en eftermiddag och skrattade så vi grät lol.
 
En annan kväll hade vi inspark med GÖSK, vår kår tillsammans med Balettakademien och Artisten. Det var lagkamp i stationer med tillhörande lagramsor och korvgrillning - supermys.
 
På fredagen var vi bjudna på pyjamasparty med treorna, och trots att alla i klassen var totalt slut vid det laget var vi ändå många som kom. Tur och kul det! Halvvägs in i kvällen blev vi lagvis upphämtade av tvåor som tog oss till en övergiven idrottshall i Frölunda med buss för att leta efter kristallen som försvunnit därinne i lokalen någonstans. Halva skolan jobbar ju på Gasten på Liseberg så därinne väntade spökvandring med lekande barn, Bloody Mary, clowner, dockor, osv. osv. samtidigt som vi behövde samla bokstäver och lösa ett uppdrag och ta oss genom rum efter rum och usch. Spövandring deluxe med andra ord, fy. Jag gillar ju dock sånt, skräckblandad förtjusning bokstavligt talat. Vi lyckades iaf klura ut ordet, heja Pasinson, och när en var klar kom en ut till en hel hög klasskompisar som redan gått och som satt och åt snacks och hade det mysigt. Kul tradition på skolan, pepp på att få utsätta ettorna för samma grej nästa år hehe.
 
På lördagen hade vi vår riktiga inspark hela dagen lång. I lagen skulle vi ta oss över stan på 4 timmar, lösa 5 olika uppdrag samtidigt som vi kunde samla poäng genom at göra massa halvpinsamma och jobbiga grejer längs med vägen som vi fått på en lista och lägga ut alltsammans på Instagram. Stressigt roligt varmt är tre ord som beskirver de timmarna. Jag slog även mitt rekord i antal steg den dagen på dryga 25 000 stycken. Wow. Vi hann tillbaks i tid iaf, och gick sedan på gala där vinnaren av Kristallen skulle avslöjas. Och där på skärmen dök vår nu ihopklippta trailer upp och vi hade alltså vunnit, yey! 
 
Efter den dagen åkte jag hem och sov några minuter, sminkade mig länge (efterlängtat i den stunden), bytte om och tog mig till spårvagnen med destination Hisingen och insparksfest.
 
Var nog lika trött som jag ser ut här dock, död i blickan haha.
 
Jag mötte upp Love, Linn och Kicki vid Brunnsparken för att ta oss dit tillsammans - bra när en inte riktigt hittar med spårvagn i stan.
 
Festen var kul, fint att hänga hela skolan, och någonstans vid halv ett drog vi oss hemmåt. Jag följde Lovisa till Frölunda torg dock, och därifrån var sedan mina spårvagnar hem inställda. Det är dock bara 2 stationer så jag bestämde mig för att gå genom ett nattligt Frölunda. Vi är ju dock i Göteborg, regngudarnas stad, och snart började det spöregna och efter 5 minuter såg festfina jag ut såhär. Bokstavligt talat dränkt. Har aldrig varit så skönt att krypa i säng som då jag kom hem den natten tror jag. 
 
Det var min insparksvecka det. Så kul men samtidigt så utmattande. Som det ska vara antagligen!
 
Annars har dagarna sett ut mycket såhär - regn och spårvagn till och från skolan.
 
Lagat helt ok bra mat också, det är kul!
 
Och dansat jättemegamycket. Älskar att dansa. Åh. Tog till och med kvällskurser under insparksveckan, inte konstigt att jag var så trött. 
 
Jag har hunnit med att gå lite på stan också, främst nu i lördags. Det finns så mycket kul inredningsbutiker är och jag är lycklig över det.
 
Köpt solrosor har jag gjort med! <3
 
Och klätt mig i solrosgult!
 
Ljuset i trapphuset är fint om kvällarna, annan bra grej.
 
Och resten av tiden har jag spenderat i sängen för att sova och kolla youtube på min dator som börjat krångla. Rip. Det har blivit lite för lite sömn de här veckorna bara och det måste det bli ändring på, men hur vet jag inte. Jag vaknar mitt i nätterna, vaknar jätteledsen om mornarna, och vill ofta inte alls gå till skolan. Sen är det helt ok eller bra när jag väl kommer dit, tur det iaf! Det har varit krävande veckor det här, och jag försöker balansera allt nytt, för hela livet har ju på många sätt vänt nu med ny storstad, ny skola, nya människor osv. och det i sig är svårt och utmanande på många sätt. Så lägger en på all sorg och ångest på det och det faktum att jag konstant påminns om pappa i den här stan vilket verkligen påverkar mig vissa dagar. Samtidigt känner jag att jag inte har ett hem här. Allt känns flytande på något vis och det är fruktansvärt. Ett hemma är en så viktig grej, en måste få känna sig hemma någonstans, iaf jag, för att alls kunna fungera. Jag måste ha en plats där jag kan få landa eller vila eller bara vara eller skrikgråta och få vara där en stund och att det kan vara accepterat på den platsen. Det kan jag inte nu och det är hemskt i den stunden och jag vet inte vad jag ska göra där och då. 
 
Min klass vet dock om all sorg nu då jag berättade för dem förra veckan. Det kändes som att det var ett måste så de förstår varför jag är så ledsen många dagar. Och de är så fantastiska. Stöttande. Vi ser varandra och det är så fint och viktigt. Vi peppar, skrattar, övar ihop och jag är så glad över dem. Bilden är från insparksdagen då tvåorna överraskade oss med hinkar av vatten under vår gruppbild - tradition det med tydligen. Fina skola och fina klass.
 
vardag | | Kommentera |
Upp