VILKET ÄVENTYR
Nu har jag varit hemma i några dagar. Jetlagen är inte att lega med, dygnsrytmen är helt knasig och jag är trött och hungrig konstant, trots att jag äter. Tröttheten förtår jag dock, jag sover ju knappt. Det var det värt dock, för tänk vilken resa jag varit på. Wow. Jag är så tackasm och glad att jag fick vara med om det. Ännu mer så när jag nu sett hur de lever där, i Dominikanska republiken. Vilka möjligheter jag har fått bara genom att födas i Sverige som de inte har, och antagligen aldrig kommer få heller. Hur mycket jag tar för givet som de inte har på en daglig basis. En skolgång. El. Internet. Vatten och mat i vissa. Tak över huvudet. Trygghet på många sätt. Det äcklar mig till viss del. En får lite ont i magen pga. vårt överflöd och det jag kallar problem i mitt liv. Just därför är det viktigt att se hur andra har det också tänker jag, för att komma ur sin privilegierade bubbla av trygghet. En viss typ av trygghet hade de dock, i väldigt större kvantitet än vad vi har här, i vår jante-kultur. De har varandra. De brydde sig inte lite lagom om varandra, de visade inte sin kärlek och uppskattning för varandra lite sådär måttligt. De tog hand om varandra, fanns alltid där för varandra, levde för andra. Och det kanske var anledningen till att de mer ofta än sällan hade ett leende på läpparna och hade så nära till skratt. En lycka jag inte ser här på en spårvagn klockan 17 en vanligt grå måndag om vi säger så. Och skulle någon visa sådan glädje där på spårvagnen hade medpassagerarna sett sig oroligt omkring för vem är denne galning och vad kan hen tänkas göra? Ingen vet. Hen kan ju vara farlig, herregud, varför ringer ingen på hjälp?!
En tanke slog mig även med allt större klarhet än tidigare på resande fot i detta u-land. De lever väldigt fattigt. De bor i något vi skulle kalla för lekstugor här i Sverige. De skulle stå ute på den klippta gräsmattan nedanför altanen. De bor så trots att deras klimat innebär orkansäsong 5 månader om året. De äter det som finns och det de själva kan odla. Allt detta medan jag bor i en varm trygghet och ett ständigt problem för mig är tanken på vad jag ska äta ikväll - det finns ju så mycket att välja på, det är ju skitsvårt? Men trots allt detta. Ändå. Trots alla dessa olikheter så är vi ju samma. Det är samma lilla liv vi lever. Oavsett välstånd. Det är samma sorg, samma grundläggande behov. Vi upplever samma saker var vi än lever. Vi växer upp, blir kära (de flesta iallafall), älskar, andas, skrattar, sörjer de vi förlorar, blir hjärtekrossade, är osams. Oavsett om bankkontot visar 0 eller en miljard. Det blev tydligt för mig där. Sedan är det lätt för mig att säga så som sitter här i mitt välstånd, självklart, men på något sätt stämmer ändå observationen.
Så himla fin bild i kimonon jag gick med varje dag prick hela semestern.
Att resa i Dominikanska republiken innebar så mycket fint. Massa sol, fräknar i hela ansiktet, grönska, fantastiska upplevelser, den där tunga doften av blommor som hängde i luften, papaya och passionsfrukt alla mål om dagen, helst mer än så, liksom pina coladan, solbränna (äntligen), otaliga utlästa böcker och en förmåga att för första gången på väldigt länge kunna slappna av. Jag hade en del ångest där i början av semestern som jag dels inte ville skriva om här, för vem var jag att klaga? Jag var på semester i ett stekhett Karibien, levde med all inclusive och allt skulle ju vara bra. Men det var svårt att slappna av. Jag ser alltid till att ha fullt upp för att slippa sitta och tänka. Jag flyr väl skulle en kunna säga. Jag umgås aldrig med mig själv längre för då kommer ångesten, och vem vill ha ångest. Tro mig, ingen. Och jag som älskade att vara själv och göra ingenting när jag var mindre. Men sen släppte den där stressen på semestern och panik infann sig inte av att "bara" ligga vid poolen en hel dag och läsa en bok från början till slut. Nej, istället kändes det bra, och jag känner mig mer avslappnad nu när jag väl är hemma. På måndag har jag dessutom min första bokade tid hos kurator, och jag mår generellt bättre. Allt blir ju bättre till slut, så är det ju, även om det är svårt att se. Alltkänns kort och gott ganska bra just nu. Jag saknar dock redan mamma. Jag är så glad för att just hon är min mamma, världens bästa. <3
Att resa till Karibien innebar även mycket vi inte hade räknat med. Väldigt minimerad frihet. Vakter överallt, vapen överallt. Kriminalitet tycktes ruva i varje hörn och efter det blivit mörkt fick en absolut inte vistas utanför hotellområdet löd rekommendationerna. Jag är inte van vid att resa så. Jag vill upptäcka och se. Och då vill jag tacka alla de dagsturer vi bokade och åkte på, för att faktiskt få se Dominikanka republiken på riktigt, och inte bara ett hotellområde på stranden, var otroligt. Vilket land och vilken kärlek, och vilken utsatthet och fattigdom. Stora kontraster överallt.
Det har varit skönt att komma hem dock. Trots jetlag då. Börjat repa för (obetalt) helgjobb/praktik jag ska ha under våren med för Wallman Groups, så himla kul och coolt! Men att träffa vännerna och klassen igen var nog bäst,verkligen jätteskönt. Vi var faktiskt och bowlade igår på O´Learys, och åt middag nästan allihop i klassen, superfint! Jag som avstod från bowlingkalas när jag var liten för att jag ansåg mig dålig på det och som den prestationsprinsessa jag då till väldigt hög grad var (och till viss del ännu är) kunde jag inte tänka mig att vara något annat än bäst. Men jag var inte så dålig tydligen, eller så har jag blivit bra utan övning, för jag vann våran bana. Vem kunde trott det? Once in a lifetime dock haha. Hoppas ni har det fint ni med. Nu tar jag helg och ska sova ikapp efter detta otroliga äventyr!