(O)FRIVILLIG PAUS (?)
Oj vad mycket tid som plötsligt gick utan uppdateringar här och jag vet egentligen inte varför, jag har bara inte haft lust eller ork. Utan inspiration blir det inget roligt det här med bloggandet. Men här kommer ett stycke inlägg iallafall!
Massor har hänt sedan jag senast uppdaterade här samtidigt som allt är som vanligt, eller nästan gått bakåt i tiden. Jag har varit i skolan, varit hos Oskar för att göra egen pasta (rekommenderas) och haft det mysigt, åkt hem till Örebro igen över helgen som var. Övat. Men på många sätt är det inte alls som vanligt nu heller. Jag mår så mycket sämre igen. Farmor åkte in på sjukhus och var nära att dö, och jag hälsade på henne där hon låg och bad om att få försvinna och det tog hårt, att se det där. Så mycket död hela tiden som nästan tycks förfölja mig och familjen. Panikångestattacker varje morgon, dagar ifrån skolan för första gången i mitt liv egentligen. Jag skippar inte skola, oavsett hur jag mår nästan. Men det har gått över en gräns nu. Jag har haft svårt att äta, ont i huvudet, varit irriterad. Inte orkat. Sista droppen som runnit över kanten nu liksom, så känns det. Det är en konstig grej egentligen, för min farmor har inte stått mig sådär väldigt nära. Men hon är en nära släkting och bara tanken på en till död blev nog, så mycket har jag förstått. Min kurator fick iväg mig till vårdcentral för mer hjälp och det fick jag, i tablettform, och jag är så rädd för vad det egentligen innebär. Lycka i pillerform. Eller, inte ycka egentligen, bara ett stabilare tillstånd. Med möjliga bieffekter. Hur länge kommer jag behöva ta dem? De är inte beroendeframkallande står det på bipacksedeln, men mitt tillstånd blir ju på sätt och vis beroende av dem ändå? Det var så enkelt att få också, hur kan det vara så? Jag är rädd för att vardagen inte håller, för att vi har examinationer om två veckor, hur jag knappt orkar ta mig till skolan. Idag är första skoldagen på länge då jag inte känt enorm ångest någon gång under dygnet de senaste veckorna, och det var otroligt skönt, men samtidigt hemskt för det berodde bara på det där lilla pillret. Och visst är det fantastiskt, men jag var så trött så trött samtidigt. Pest eller kolera kanske, men ångesten är ändå värre. Och det är en invänjningsperiod detta. Sen tar vi det därifrån.
Så mycket har hänt fast det för mig känns som tiden stått till eller att det till och med blivit tidig höst igen, med tanke på hur jag mådde då. Men så är det ju inte. I Göteborg är det vår med sol, fantastiska solnedgångar, och soluppgångar med för den delen, något en ser under sömnlösa nätter. Solen gör mycket dock, och mamma, och Oskar som jag ska vara hos nu ikväll och hela dagen imorgon pga ledig. Så. Skönt. Han är det finaste lugnet, och lugn är det jag behöver. Ta hand om er, kram.