BON IVER

I onsdags såg jag Bon Iver i Globen. Helt oplanerat kändes allt fast jag bokade biljetterna i februari - jag hade ingen koll på var det var, när, att jag hade ståplats osv. Jag gled dock in precis innan det började, lyckades hamna nästan längst fram (eftersom jag stod själv - skönt att ej behöva ta hänsyn till andra) och var sedan mållös från att Justin Vernon gick på scen. Herregu. Såså bra, bästa jag sett live rent musikaliskt. Avskalat och smakfullt men med så mycket kraft ändå - WOW.
 
Kvällen var magisk. Inget förband eller annat tjafs, bara Justin och 7 bandmedlemmar, inkl. 3 på blås, 2 trummisar (synkade till tusen, stört att se på) och resterande 2 multiinstrumentalister som tycktes kunna spela allt. Och så Justin såklart, som även gjorde många låtar helt själv också. Och soundet han och de skapade tillsammans var otroligt. Han är en fascinerande artist för mig, för det fanns liksom ingen låt som jag kände "...nja" inför. När en ny låt började spelas kände en isället att yes, den här! Varenda gång, med prick alla låtar. Det är coolt.
 
Tänk hur länge jag lyssnat på hans musik. Gråtit, skrattat, dansat, drömt. Det är så vackert och nytt på något sätt. Så stod han där, en så stor inspiration för mig. Jag log hela jag, inombords och utanpå.
 
Det var ett coolt live-sound också, då han använder så mycket effekter numera, både på instrumenten, men kanske framför allt på sin egen röst. Älskar just det. Mycket autotune och stämmor på sig själv, bästa låtarna var nästan de som är helt acapella med bara honom i olika loopar. Fy vad fint. Jag grät och grät. Eller då han körde Perth, som inledning av andra akten (ja, det var paus emellan, megaskönt!). Eller 22 (over soon). Eller då de tog in xylofon på några låtar. Mellan låtarna blev det nästan aldrig tyst heller, utan osammanhängande ljud som skapade ett sammanhang ihop ändå och gick in i nästa låt. Vilken musiker, hatten av 1000 gånger om. Det är precis så jag skulle vilja skapa musik om jag gjorde det - musik i ett flöde. Utan avbrott. Nej, det var en magiskt skimmrande stund, de där timmarna då han stod på scenen. Han pratade så fint mellan låtarna med och jag ville stanna där lite till, inte gå ut i kylan igen.
 
Jag sov hos Elin efteråt, hon och Agnes bland annat var också på konserten men de hade sittplats. Det var fint att ses igen, och efter att ha varit uppe länge länge och pratat somnade jag och Elin för att sedan spendera torsdagen på stan med minimal shopping och desto mer sushi innan jag tog tåget till Örebro på kvällen. Fin blixtvisit i huvudstaden!
 
guldkanter, musik | | Kommentera |

JASON DIAKITÉ // TIMBUKTU

Hallihallå! Jag kikar in för att berätta om gårdagens kväll som blev supermysig. Jag började med att ta en chailatte och läsa en stund på ett fik i Haga innan jag gick mot Draken för att se på Timbuktus konsert/föreställning!
 
Och den var SÅ BRA. Så rå och fin, och ett helt unikt sätt att berätta på. En blandning av rapp, blues, tal, dialog, brev, ännu mer musik, sång av fantastiska sångaren Mira Palme, känsla, bild. Jason utgick från sin familjebiografiska bok han skrivit och berättade om sin resa till sina rötter - till USA, för att försöka hitta en förståelse för vem han själv är. Han är en sån fantastisk berättare och textförfattare, en satt som trollbunden hela tiden av hans breda skånska. Berättandet varvades med musik, dans, sång, rapp av honom själv, som även det fördjupade berättelsen. Det var helt ny musik, musik från hans senaste skiva, blandat med äldre blues och jazz. Bakom allt tecknades otroliga illustrationer upp, i vitt på svart.
 
Det är en så viktig föreställning det här, om hur vi sett på hudfärg och ras historiskt, men även hur vi behandlar det idag. Det är en droppe midnatt som gör all skillnad, som Jason själv sa, och det fastande någonstans i mig, just den formuleringen. Han sa att han har levt hela sitt liv och känt att han inte tillhör någonstans på grund av de där mörka dropparna. Varken svart eller vit. Hälften svart som kaffet, hälften vit som snön, men inte 100% av något. Aldrig känt att han blir en naturlig del i ett rum, att han inte välkomnas in lika självklart som andra med en tydligare färg på huden. Men han avslutade det hela så fint och sa att han inte ser det på det sättet längre. Han ser sig istället som svart och vit. Han är inte halv längre, utan båda. Det var fint. Han var en otroligt inspirerande människa, wow.
 
Passande nog för min egen hudfärg hade den första snön fallit då jag gick av spårvagnen här i Frölunda efteråt. Jag brukar alltid få en våg av känslor över mig när jag ser de där första flingorna som täcker marken, men icke ikväll. Märkligt. Det var bara väldigt kallt att gå hemmåt utan mössa och jag gjorde en mental note om att jag ska ha på mig det imorgon, alltså idag. För idag ska jag packa, fika och åka till Säffle. Mys. Ha en fin dag ni med!
 
guldkanter, vardag | | Kommentera |

LILLEBRORS STUDENT

Tänk, liten blir stor. Igår tog Anton studenten - hur knäppt känns inte det? Åtminstone för mig. Men grattis Anton! Mamma har förberett hela veckan och jag har hjälpt till på ett hörn, allt för att kunna styra i studentmottagning. Under förmiddagen, medan bror min hade champagnefrukost, fotografering, lunch och allt annat som hör studenten till, förberedde jag maten. Sedan gick jag och mamma mot Karolinska Läroverket för att se honom springa ut genom portarna klockan ett!
 
Folksamlingen var brutal. Jag har lyckats undvika just Karolinskas utspring varje år fram till nu pga så galet mycket människor. Ett tag blev jag rädd där i folkhavet då många knuffades och väldigt få visade minsta respekt för varandra. En skulle bara fram, punkt. Jag fick hjälpa en flicka som ramlat och tappat bort sin mamma medan alla bara tryckte på omkring oss. Det gick bra men fy säger jag bara.
 
Ungefär såhär mycket såg jag till en början, klassisk student. Vita plakat.
 
Slutligen hade jag lyckats ta mig nästan längst fram dock då folkmassan började lätta, han sprang nämligen ut näst sist. Karo hade dock ett så fint utspring, genom den där porten en går genom första dagen och inte får använda förens en går ut tre år senare. En fin tradition!
 
Lyckades hitta en glad bror bland allt folk, till slut!
 
Hur vi kan vara så olika är svårbegripligt lol.
 
Finaste brorsan! <3 
 
Å finaste mamma!
 
Att han nu tagit studenten, är 19 år och nästan 190 cm lång är knas!
 
Checka in mängden folk vid skolan?
 
På stan för att vänta på Alice hittade jag Antons klass flak innan de börjat åka. Snacka om att älska sin klassföreståndare!
 
Jag och Alice ställde oss längst med Drottninggatan i den traditionsenliga studentsolen som en omedvetet bränner sig i då en står och kollar på flaken som sakta rullar förbi i över en timme!
 
I mitten någonstans kom hans flak rullande.
 
Efter att ha ätit glass lämnade jag Alice för att bege mig hem mot sista förberedelserna inför mottagningen. Tänk om gatorna alltid pryddes av konfetti!
 
Påväg hem såg jag detta, gulligaste flaket av dem alla antagligen. Bästa lakanet med för den delen.
 
Det sista förbereddes och resultatet blev detta 10 minuter innan gästerna skulle anlända. Vi skojade om att ifall musikalandet går åt fanders kan jag alltid starta cateringfirma. Det vore nått va?
 
Så kom en massa folk och välkomstbubbel i blått dracks!
 
Ingeborg och mormor!
 
Bror min.
 
Och bästa Jörgen!
 
Veronica, mammas New York-kompis, plus Marie.
 
Och Winston! <3 Alltid med.
 
Anton öppnade presenter, blev gladast för alkoholen, tackade alla så hjärligt, jag strök hans skjorta och så begav han sig mot förfesten någonstans i stan. Vi fortsatte här hemma med tårta, kaffe, mer vin, hundkaos då släkten tog med sig sin hundvalp på 5 månader och en massa skratt. Vilken fin dag! Och grattis lillebror! Grattisgrattisgrattis!
 
När detta publiceras sitter jag på ett tåg mot Stockhol med Lovisa för att möta upp Kajsa. Sedan ska vi ta oss ut till Tyresö till Lovisas familjs sommarställe för några dagar av bad och mys. Längtar! Efter det bär det av mot Säffle - längtar till det med! Fin start på sommaren detta!
 
guldkanter, vardag | | Kommentera |
Upp