ETT LITET LIV

I slutet av mitt år i Bjärnum sågs jag jämt och ständigt med en bok lik en tegelsten i mina händer, i väskan, alltid med mig. Jag läste inte särskilt mycket i Bjärnum, knappt något alls faktiskt. Lite konstigt, ja, men det var så mycket annat som pågick hela tiden. Men så tog jag upp denna bok mot slutet av året, något jag inte ångrar en sekund. Ett litet liv, skriven av den amerikanska författarinnan Hanya Yanagihara, är den vackraste berättelse jag någonsin läst. Den absolut vackraste.
 
Den handlar om livet. Från början till slutet. Ett litet människoliv beskrivet på 732 sidor, och allt vad ett sådant liv innefattar. Relationer, självförverkligande, tvivel, kärlek större än allt, sjukdom, självhat, krav, förväntningar. Om fyra vänner som bor i New York där vi får följa främst en av dem, Jude, från barndomens dagar in i det sista, berättat som i ett kronologisk händelseförlopp på ett något okronologiskt vis ibland, med tillbakablickar och minnen. 
 
Det är väldigt tydligt för mig varför jag förälskade mig i denna berättelse. Det är på grund av dess råhet. Inget lämas utanför. Det allra vackraste, mest skimrande ur ett liv beskrivs. Det finaste vi har - kärleken, gemenskapen, tron på varandra. Men detta gör inte att mörkret lämnas utanför, snarare tvärtom. Det balanseras med ljuset, och tar allt som oftast över, precis som det så ofta kan göra i livet. Den är äkta, liksom livet, ofta väldigt grafisk och grotesk. Den tar upp självskador och självhat på ett så igenkännande vis för mig, ur så många vinklar, att jag ville kräkas, blunda, gråta och sluta läsa ibland. Kanske främst för att minnen ur mitt eget liv blev så uppenbara just då, minnen från en relation och en partner jag hade hos vem självskadorna och självhatet tyvärr nästan stod i centrum. Att leva bredvid något sådant, någon som går igenom det, nästan som en anhörig, är oerhört svårt det med. Även det behandlar boken och just därför kanske den grep mig extra hårt. Detta är kort och gott en återberättelse om ett liv, även om Jude visar sig ha ett väldigt mycket mer depriverat liv än de flesta av oss, samtidigt som han även löper fruktansvärt stora framgångar, något som är få förunnat det med. 
 
Brukar ni inte läsa böcker så läs iallafall den här. Den är otrolig på alla sätt och vis och jag lär äga denna livet ut och komma tillbaka till den fler gånger.
 
läsbart | | Kommentera |

FINITO

Finally. Jag läste precis klart boken. "Bröderna Karamazov" alltså. Jag kände genuin lycka när jag kom till sista sidan trots att jag är jättetrött, men har tvingat mig till att läsa klart den i två timmar nu för att slippa den. Och nej, boken var inte fruktansvärd eller dålig. Det sägs ju till och med vara en av världens bäst skrivna böcker och på något sätt kan jag ändå hålla med. Dostojevskij var inte bara en författare i mina ögon, han var på många vis även en psykolog. Han beskriver det mänskliga psyket på en sådan detaljnivå att det nästan chockerar läsaren. Jag har tidigare läst hans "Brott och Straff" - som jag älskar - och även den är likadan. Handlingen i "Bröderna Karamazov" blev i den sista halvan riktigt spännande också - jag ville veta hur det skulle sluta, inte bara för att boken skulle ta slut utan för att veta hur det gick för alla karaktärer. Utan att spoila för mycket (om ni nu mot all förmodan vill läsa denna någon dag - det borde ni dock!) kan jag säga att ett mord begås, men gärningsmannen klargörs inte direkt och författaren, Dostojevskij, får en som läsare att helt bestämma sig för vem en tror det är som begått mordet, men så når nya bevis dagsljuset och du börjar tvivla, ändra dina misstankar, och så håller det på, fram och tillbaka. Riktigt skickligt gjort. Jag känner väl egentligen att jag inte ens har någon rätt att uttrycka mig om denna klassiker - vad göra mina ord för skillnad, Emilia Olsevik 19 bast som råkar gilla att läsa en hel del? Men jag gillade "Bröderna Karamazov" till slut, alla tre av dem trots allt, även om jag håller någon sorts hatkärlek för dem. Hade jag fått läsa denna i min egen takt hade det nog gått bättre - jag hade gillat den ännu mer. Att läsa under tidspress är inget jag föredrar. Denna är så tjock dock så hade kanske tröttnat utan den där klockan som tickade och skrek tisdag nästa vecka! En tegelsten i den rätta bemärkelsen är vad jag har tagit mig igenom i alla fall.
 
Lite roligt tyckte jag detta var. Hur Dostojevskij i en passage nämner att om han skulle skriva om allt som hände under ett visst scenario i boken, alltså bara en liten del av den, skulle han behöva fylla en hel volym, till och med en väldigt stor en. Med tanke på att denna bok i sig är 900 sidor blir detta ganska komiskt, som om det inte räcker liksom. Inför en hel volym skulle jag storkna tror jag.
 
Nu slipper ni, kära bloggläsare, höra om denna bok från min sida något mer. Sorry för mitt tjat om den på senaste tiden som smugit sig in i var och varannat inlägg känns det som! Och tack Karamazov's, det har varit trevligt att lära känna er men det är ganska trevligt att säga hejdå det med.  
 
läsbart, vardag | | Kommentera |

SEMESTERLÄSNING

För mig är läsning en stor del av varje semester. Jag läser väldigt mycket annars, men under en semester gör en ju absolut ingenting nödvändigt och då uppenbarar sig en himla massa tid till att läsa. Jag klagar ju inte direkt, och denna bokhög följde med mig till Kreta:
 
Min favoritförfattare när jag vill läsa lite lättare böcker som inte kräver någon riktig tankeverksamthet från mitt håll utan bara erbjuder ren underhållning är Alexander McCall Smith, som jag nämnde i ett inlägg för några dagar sedan. Han är nog mest känd för sin serie "Damernas Detektivbyrå", som även filmatiserades i en serie som gick på TV för några år sedan vet jag, men han har skrivit väldigt mycket mer än så, och böckerna är så många att de nästan aldrig tycks sina. Det finns alltid en ny seria att börja på när det kommer till honom.
 
Alla böcker handlar egentligen om helt vanliga människor som lever sina vardagliga liv, och som läsare får en följa de små och stora missöden som följer människorna genom livet och hur deras vägar korsas. McCall Smith föddes i Zimbabwe och är, samtidigt som han författar, även en världsledande jurist. Hans bildning, intresse för omvärlden, hans världsvana, allt det lyser igenom i böckerna och i hans olika karaktärer, som han även porträtterar väldigt humoristiskt, på ett extremt brittiskt vis om jag får säga så, och jag tror ni vet vad jag menar då. Brittisk humor och alla nickar liksom. 
 
Det här är i alla fall perfekta böcker att ha i sin hand vid sidan om en pool, eller bara en varm sommardag i trädgården med ett glas iste vid sin sida. Tips!
 
läsbart | | Kommentera |
Upp