BON IVER

I onsdags såg jag Bon Iver i Globen. Helt oplanerat kändes allt fast jag bokade biljetterna i februari - jag hade ingen koll på var det var, när, att jag hade ståplats osv. Jag gled dock in precis innan det började, lyckades hamna nästan längst fram (eftersom jag stod själv - skönt att ej behöva ta hänsyn till andra) och var sedan mållös från att Justin Vernon gick på scen. Herregu. Såså bra, bästa jag sett live rent musikaliskt. Avskalat och smakfullt men med så mycket kraft ändå - WOW.
 
Kvällen var magisk. Inget förband eller annat tjafs, bara Justin och 7 bandmedlemmar, inkl. 3 på blås, 2 trummisar (synkade till tusen, stört att se på) och resterande 2 multiinstrumentalister som tycktes kunna spela allt. Och så Justin såklart, som även gjorde många låtar helt själv också. Och soundet han och de skapade tillsammans var otroligt. Han är en fascinerande artist för mig, för det fanns liksom ingen låt som jag kände "...nja" inför. När en ny låt började spelas kände en isället att yes, den här! Varenda gång, med prick alla låtar. Det är coolt.
 
Tänk hur länge jag lyssnat på hans musik. Gråtit, skrattat, dansat, drömt. Det är så vackert och nytt på något sätt. Så stod han där, en så stor inspiration för mig. Jag log hela jag, inombords och utanpå.
 
Det var ett coolt live-sound också, då han använder så mycket effekter numera, både på instrumenten, men kanske framför allt på sin egen röst. Älskar just det. Mycket autotune och stämmor på sig själv, bästa låtarna var nästan de som är helt acapella med bara honom i olika loopar. Fy vad fint. Jag grät och grät. Eller då han körde Perth, som inledning av andra akten (ja, det var paus emellan, megaskönt!). Eller 22 (over soon). Eller då de tog in xylofon på några låtar. Mellan låtarna blev det nästan aldrig tyst heller, utan osammanhängande ljud som skapade ett sammanhang ihop ändå och gick in i nästa låt. Vilken musiker, hatten av 1000 gånger om. Det är precis så jag skulle vilja skapa musik om jag gjorde det - musik i ett flöde. Utan avbrott. Nej, det var en magiskt skimmrande stund, de där timmarna då han stod på scenen. Han pratade så fint mellan låtarna med och jag ville stanna där lite till, inte gå ut i kylan igen.
 
Jag sov hos Elin efteråt, hon och Agnes bland annat var också på konserten men de hade sittplats. Det var fint att ses igen, och efter att ha varit uppe länge länge och pratat somnade jag och Elin för att sedan spendera torsdagen på stan med minimal shopping och desto mer sushi innan jag tog tåget till Örebro på kvällen. Fin blixtvisit i huvudstaden!
 
guldkanter, musik | | Kommentera |

HOBO JOHNSON

Häromdagen skrollade jag igenom mitt FB-flöde, typ när jag åkte tåg och sökte tidsfördriv, och denna kille dök upp. Och han kan vara bland det häftigaste jag sett på länge. Föll pladask så att säga. Som ett spoken word-fan, som självklart även diggar rapp, kan detta inte bli bättre. Hans känsla är så rå också, så jäkla tuff bara. Det han skriver om är så viktigt med, samhällskritiskt och han slår huvudet på spiken, fast med en komisk twist. Samtidigt som han känns så skör, det är så äkta. Plus att han påminner en massa om Lin-Manuel Miranda på något vis, skaparen av Hamilton, vilket inte skadar. 
 
 
Han heter Hobo Johnson och jag kanske är helt efter, han kanske är jättekändis, men jag ville skriva om honom iallafall. Hans talang och arbete förgyllde min dag och kanske även din! Han släppte även ett album i slutet av förra året, jättebra det med! Lyssna här och kolla in hans Youtube-kanal, för det här gillar jag! 
 
Mer männsikor som denna tack!
 
musik | | Kommentera |

OCH LIVENIGHT SOM HELHET

Vårt slutprojekt för vår tid på Rytmus Örebro blev verkligen en så himla fin kväll. Utöver min egna akt var jag med på flera stycken till, liksom de flesta andra av mina klasskamrater var med på varandras akter, så mycket fläng mellan de två olika scenerna blev det, och visst var en dötrött efter några timmar, men det var så värt det för vi hade så kul. Vi startade redan vid 15 med fina Hay Soe´s akt och efter det rullade schemat på fram till 23:00 när Tomas akt avslutade kvällen med säckpipa och hela baletten. Alla var så fina, kvällen var så fin, ljussättningen var fin, alltihop vara bara allmänt fint. Fint är mitt favoritord om ni inte märkt det tidigare. Det kändes som om hela klassen steppade upp sig ett steg och lyfte kvällen. Jag knäppte självklart en hel del bilder under de timmar vi höll på också - dokumentation är viktigt!
 
Den ena scenen, Kulti, några timmar innan allt drog igång. Älskar symmetrin.
 
Hur fin ljussättning hade inte Miranda under sin akt? Hon var förövrigt toppklass som Henrik i Bonusfamiljen skulle sagt.
 
Anledningen till att jag ville vara på den övre scenen, Multi, under min egen akt var egentligen enbart pga. rökmaskinen. Under alla akter där vällde röken fram över scenen. Så effektfullt ändå. 
 
Agnes sjöng om sista kvällen med gänget och även fast vi har två månader i skolan kvar så var detta på sätt och vis den sista kvällen, för aldrig mer kommer vi stå på scen ihop på detta sätt. Det är ändå något vi gjort i nästan tre års tid. Lite vemodigt känns det. 
 
Alltså Vincent, stöttande klasskompis som står längst fram ändå. <3
 
Älskar denna bild - levnadsgladare kille än Hay Soe får en leta efter med ljus och lykta tror jag, framför allt bakom pianot eller på scen över huvud taget. 
 
Och så kanske kvällens roligaste bild. Sista låten hade klingat ut i vilken Calle hade spelat säckpipa i kilt och knästrumpor och allt som hör det där till. Alla i klassen fick varsin cazzo som det spelades flitigt på en stund in på roddningen. En timme tog det att plocka isär scenerna och köra tillbaka alla instrument till skolan, och så var LiveNight över. 
 
Jag såg ut såhär under kvällen + mina trogna Vans på fötterna. Bestämmelsen i klassen var svart klädsel för att alla skulle matcha, och jag valde att ha det även på min egen akt. Jag totalt älskade sminkningen som tog en evighet av pilljobb för att få ihop. En massa silverglitter i håret hade jag också men det ville inte synas på bild. Att Mike utropade "glitter!" när han såg mig gjorde det dock så värt det. Finaste finaste. 
 
Här är han förresten - Mike. Jag älskar denna bild från min akt så den får avsluta detta inlägg. Cred till Katarina. Det här var en kväll jag sent kommer glömma. Att stå på scen är det jag vill göra - oavsett vad.
 
guldkanter, musik | | Kommentera |
Upp