emilia olsevik

Våren blev verkligen motsatsen till vad vintern hade varit. Äntligen kom solen. Jag gick fortfarande ut på långa promenader, dock i tunnare jacka och inte lika ensam, för bredvid mig gick Tomas, killen jag hade gått i samma klass som i nästan två år men aldrig riktigt pratat med. Allt varmare kvällar spenderades på vägarna längs med svartån med honom och det kändes bra. Jag var i Stockholm en sväng och blev fotad av Stockholm Street Style (cred ändå), jag hängde med Caisa en solig helg i Eskilstuna och jag hade dansföreställningar en hel vecka och mådde bäst kort och gott. Lyssnade på James Vincent McMorrow medan jag läste serieböcker och andades ut. Såg fram emot en resa till Grekland med mamma. 

Under våren var jag även med om något av det mest fantastiska jag har upplevt: Into the Woods. Repen blev allt fler och intensivare och stressen ökade men till slut stod vi där på Konserthuset och allt blev bara till lycka istället. Världens bästa ensemble stod jag på scen med och vi ägde. Oj vad jag saknar denna tid känner jag när jag sitter och skriver det här, det blir nästan jobbigt... Men så var det ju också, för med våren kom en massa avsked. Jag spelade min sista pianolektion på Kulturskolan, min fina dansgrupp splittrades och jag var tvungen att säga hejdå till musikallinjen. Men sånt är livet antar jag.

Jag hade sammanfattningsvis otroligt mycket att göra under våren och jag bokstavligt talat sprang mellan rep och föreställningar. Samtidigt har jag nog sällan mått bättre när jag ser tillbaka på det och jag var himla lycklig och glad. Den här våren föll jag även till slut för den där pojken vid namn Tomas och den 7 maj blev vår dag där på en picknickfilt. Finaste. <3

 

Jag jobbade en hel del på kosten men lönen var mödan värd och efter min sommaranställning köpte jag Adele, tavlan jag hade tittat på i över 2,5 år. Mellan jobbdagarna hann jag även med en tripp till Nora en solig dag med mamma och med en glass i handen, jag såg prideparaden i ett Stockholm i ösregn med Tomas, drag-show med bästa frisören Jimmy på scen en sensommarkväll på Strömpis, ett sista häng med musikalarna, avskedsfest för Agnes som skulle flytta där alla sa hejdå till varandra, strålande dagar på stan i sandaler, picknick med Elton innan hann åkte iväg till folkis, Kolmården en dag med Tomas familj och sommarbesök på Smultrongården. Icke att glömma är ju även dagarna i Stockholm när jag och mamma bodde på Haymarket och såg Queen B på kvällen. Eufori på hög nivå.

När skolan drog igång igen kändes allt ganska bra trots allt och redan andra veckan drog klassen iväg på hajk där vi såg en fin solnedgång och så var den sommaren över. Den bästa sommaren jag någonsin haft tror jag. Bara glädje och sol och att vara kär och fina saker. <3

 

 

Hösten kom och jag som i vanliga fall tycker det är den bästa tiden på året har nog sällan varit så ångestfylld som då. Jag insåg att kärleksrelationer kan vara allt annat än en dans på rosor och förstod plötsligt vad klyschiga filmer menar när de säger att kärlek är det bästa och det värsta som finns. Jag jobbade dock varje helg i två månader sträck så jag hade annat att tänka på också. Och hösten har ju trots detta haft sina guldkorn. Jag och Tomas var på en magisk konsert med Twenty One Pilots, jag och mamma var i Stockholm en helg för att shoppa men kom trots det hem med tomma kassar fast med fina dagar bakom oss, jag skaffade Pinterest vilket lyste upp vardagen och håret mitt blev mörkgrått. Under hösten höll jag även i mitt första evenemang helt på egen hand, mitt bioevent Let´s Play a Game på Bio Roxy. Ett arbete som både var läskigt och roligt men som framför allt bevisade för mig att jag kan, helt själv.