DUNDERTRION
Igår var jag i mormors lägenhet för allra sista gången. Tänk vad mycket minnen som rymms inom de där väggarna. I 24 år bodde hon där (även om hon sagt att hon bott där i 16 år de senaste 8 åren), under hela mitt 21 år långa liv har den platsen varit mormor, som betingad på något vis. Redan som spädbarn var jag där, jag sprang runt där på mina små barnsben, klädde ut mig till påskkärring om våren, spenderade fina somrar i där då vi bodde i Göteborg egentligen, hade vänner på hennes gård, lärde mig sticka, plockade hallon på den övergivna tomten i närheten, bakade bullar och glömde kanelen, sov där minst en natt varje vecka hela högstadiet, kollade på svartvita filmer, jular vi firat där, fester hon haft, köttbullar vi ätit i mängder (några år sedan för mig nu dock). Så mycket minnen och så ska jag aldrig mer komma dit. Lägenheten ligger ute till försäljning sedan drygt en vecka tillbaka. Bilderna som fotografen tog till annonsen är så fina att jag knappt trodde det och intresset verkar jättestort. Det är skönt ändå, men såklart väldigt konstigt också. Så mycket minnen. Men jag tänker att de inte är knutna till en plats utan är med mig alltid. Men märkligt var det att åka därifrån.
Jag tog med mig det småplock jag ville ha och fastnade i ett av mormors 100 olika fotoalbum (det är typ så många, jag skojar ej). Sen bläddrade jag igenom album för album. Så hittade jag denna bild. Mina två älskade änglar och jag. De är alltid med mig var jag än är. Och jag är så glad över att ha haft så fina människor i mitt liv och i min familj öht, det är nog få förunnat.