HUMLORNAS RIKE

Jag är inte nere hela tiden, det är jag inte. Ibland är det till och med ganska bra. Jag kan släppa, andas, tro att jag glömmer för en stund. Det kan ju verka som att det är sämstsämstsämst här på bloggen, med långa texter om rädslor och sorg (liksom denna), för att sedan inte skriva någonting alls på dagar, veckor. En tystnad som kanske har en viss klang, vad vet jag. En tystnad som talar om att det inte är så bra. Och det är det inte heller, men allt är ju relativt, allt går upp och ned. Det är så märkligt detta, hur grejer kan uppfattas. Och just nu uppfattas mitt liv för er som ganska... lågt? Det tror jag iallafall, jag får den uppfattningen då jag läser igenom senaste inläggen. Och så är det, sämstsämstsämst, fast inte hela tiden. Men det är när det är sådär lågt som jag känner för att skriva av mig, om något, och då blir det som det blir här. Jag ville mest bara klargöra det.
 
På samma sätt kan nog folk kring mig tro att det är bättre än vad det är. Precis tvärtom mot här alltså. Det är i samtal eller umgänge med andra som det är enklare, som jag mår bättre - bra. Bara då. Då kan jag släppa, skratta, glömma. För ensamheten är värst, störst, nätterna långa, tomma, och jag avskyr det. Tystnad är det som skrämmer mig mest för då får tankarna fritt utrymme att sväva och leka. Livet haltar då.
 
Ångesten just nu är också tuff. Den beter sig på ett sätt jag själv aldrig upplevt. Oberäkneligt. Den kan komma när som, till synes helt oprovocerad. På jobbet, när jag vaknar kallsvettig om nätterna och mornarna  - på kvällarna, som den kom nu, det som fick mig att vilja skriva av mig. Jag försöker andas djupt och skärmar av med youtube eller serier eller ljudbok för vad ska en göra? Det hjälper nu och det är nu det behöver hjälpa. Hur jag tar mig framåt på lång sikt vet jag inte än, jag får flytta först, landa i Götet.
 
Jo, precis. Jag flyttar ju om 2 veckor idag. Det är en så ambivalent förändring. Jag vill inget hellre än att dansa mig så trött i en danssal att jag stupar i säng på kvällarna. Jag vill ha ett eget space där jag kan få sova ostört, där jag kan stänga min dörr, där mina grejer är. Lite mer trygghet. Men jag vill inte flytta egentligen. Orkar inte. Träffa nya människor, börja ny skola, i en nästan ny stad, ta in allt det. Det låter jättekul, vore jättekul i ett annat fall, men just nu orkar jag inte. Men jag vill inte stanna här heller. Mycket är i ett vakuum av ingenting och jag har så lite ork. Jag sover flera timmar efter jobbet varje kväll, och är ofta allmänt låg. Dagar går in i varandra. Ibland får jag panik av tanken på att flytta, av att börja på PAS, ibland känns det himla bra, rätt till och med. Men oftast bryr jag mig inte och det spelar inte så stor roll då. Jag vill inte att något i mitt liv någonsin ska kännas så egentligen, som att det inte spelar någon roll. Vad är livet värt då?
 
Det känns som om jag tappar det fullständigt ibland för sorgen är så stor. På nätter när jag vill skrika men inget ljud kommer. Skrika för att jag saknar honom och för att han aldrig kommer tillbaka. När jag som i ett infall av insikt plötsligt förstår det lite tydligare. Han kommer aldrig tillbaka. Min pappas död är det värsta som hänt mig och jag saknar honom så oändligt. Nu är det snart ett år sedan jag träffade honom den där sista gången i hallen i min lägenhet i Bjärnum. Augusti 2017. Inte sedan jag sist pratade med honom, men som jag såg honom. Det kunde gå lång tid mellan att vi sågs, ja, men aldrig ett år. Det börjar kännas i kroppen nu, att det är för länge. Att något vitalt fattas. Att mormor dött kan jag ibland inte ens ta in. Det blir för mycket, det klarar inte kroppen av. Då känns det som att hjärtat ska gå itu på riktigt, rent fysiskt, och jag väljer aktivt att inte tänka på det när jag kan. Vi har börjat städa ur hennes lägenhet nu. Det kändes bättre än väntat, inte lika tungt. Hade vi väl tagit steget över den där första tröskeln av att flytta på hennes saker så skurades köksluckor och kakel av bara farten sedan. Det går. Utanför hennes hem fanns humlor den dagen då vi städade, liksom den humla som satte sig på ramen till bilden av mormor påväg ut från begravningen. Humlor, min gammelmormors favoritting då hon levde. Som alltid påmint om henne sedan hon gick bort för så många år sedan. Hon var med även då, hon är alltid med verkar det som. Små tecken, humlorna. De har blivit tecken för de som inte längre finns kvar för mig. Som påminnelser om att de kanske ändå inte försvunnit helt. Att de på många sätt fortfarande finns kvar, i minnet inte minst.
 
Jag önskar att jag kunde vara starkare, samtidigt som jag skäms över att jag känner så. Vem fan ska jag vara stark för? Men det känns som om folk inte orkar med en när så mycket bara är tårar och ångest och ilska och sömn. Att de ska tröttna. Det är en irrationell känsla, inte logisk på något vis för inget visar på det hos de som fortfarande hör av sig, men det känns så ändå på något vis. Och jag känner mig redan så ensam ibland. Jag vill kunna vara starkare. Säga att jag klarar mig bra, att en klarar detta, fastän jag faller flera tusen meter i sorg. Faller så långt varje dag. Att det känns som ångesten ska ta över helt ibland, men att en överlever även det. Jag hade behövt höra det hundartals gånger om. Att en klarar det. Och höra av att folk finns där minst tusen gånger om, tills jag irriterat ber dem sluta säga det för att jag fattat nu. Men allt går ändå, på något konsigt sätt så går det oftast ändå, hur jobbigt det i stunder än är. Det går till slut. Även om det känns som hjärtat dör ganska mycket på vägen. Även om det gör väldigt ont. 
 
vardag | |
Upp