JAG VET INTE ENS VAD JAG SKA SKRIVA HÄR

Jag har slutat Musikteaterskolan i Bjärnum nu. Det känns surrealistiskt. Overkligt. Vi har haft våra sista redovisningar. Pussat dansgolvet hejdå, hulkandes. Gått den sista diagonalen. Haft vår avslutningsfest på Tre Hammare. Sett vår första danslektion på film. Haft avslutnings-spelning. Fått våra intyg. Haft våra lärarsamtal. Hängt för sista gångerna. Pimpat våra skåp till kommande elever. Haft vår avslutning. Badat ett sista dopp i sjön. Läst breven vi skrev till oss själva första veckan. Sjungit våra sista toner. Kramat om varandra tusen gånger om. Gråtit floder. Och mitt i detta har vi packat ihop vår lägenheter i kartonger. Skruvat isär möbler. Skrubbat golv och rengjort avlopp. Städatstädatstädat. Lastat in allt i bilar. Lämnat den plats vi älskar så mycket. Någonstans däremellan har jag inte orkat/velat blogga. Jag har velat vara där. 
 
Älskade danssal.
 
Det är otroligt jobbigt allt det här. Jag ligger nu på soffan i mammas nya lägenhet, den som ska vara min säng över sommaren, och känner mig mest tom, efter att ha gråtit så mycket att jag skulle kunnat fylla ett badkar de sensta dagarna. Jag har lämnat Bjärnum nu, fysiskt. Mamma kom igår, vi packade in bilen, sov en sista natt i Bjärnum och idag åkte vi till Göteborg, packade ur allt i ett förråd jag hyrt över sommaren, och åkte sedan mot Örebro. Jag har vinkat hejdå till Servins väg. Till skolan. Till min älskade lilla håla. Ica Olof Nils. Laguna. Och under de senaste dagarna har jag lämnat mina bästa bästa bästa människor. Oskar som jag kommer sakna ihjäl, tur att mobilen finns och att Säffle inte ligger tusentals mil härifrån. Lovisa, som lyckligtvis bor i Örebro hon med. Kajsa! Som dock kommer bo i Göteborg hon med sen ju. Love, som ju också kommer det. Men ändå. Det kommer aldrig bli Bjärnum igen. Utan avstånd till varandra. Utan att kunna ses konstant, som då en var liten och bara plingade på kompisens dörr utan förvarning för att fråga om en kunde leka. Inget mer. Vi har gjort allt ihop. Verkligen allt. Slitit, skrattat, levt. Så mycket kärlek, glädje och gemenskap! Så fin vardag. Jag har lämnat Bjärnum nu, fysiskt. Men jag kommer aldrig lämna Bjärnum helt, för tanken är fortfarande där. Och hjärtat. Men just nu är jag bara tom. Tack för ett fantastiskt år. Tack.
 
vardag | |
Upp