emilia olsevik

Nu är lovet slut och jag sitter på tåget påväg från Örebro till Göteborg, från ett hem till ett annat på sätt och vis. Hemma är ett märkligt begrepp egentligen. För mig vet jag inte längre vad det innebär. Är det där jag har min säng? Min familj? Mina vänner? Mitt hjärta? De platserna är ju så olika. Se bara på det här lovet då jag flängt runt i landet till dessa hem. 15 timmar på tåg totalt. Just nu gör det mig ingenting dock. Jag lyssnar på julmusik inför repetitionerna i kör som börjar i skolan imorgon, läser pjäser, skriver CV, och utanför fönstret skymmer solen och himlen är sådär vacker. Det är höst, hemma i rummet finns te och värmeljus och imorgon får jag träffa mina bästabästa i skolan igen. Jag försöker se det så iallafall, se förbi det som tynger, för idag är ingen rolig dag egentligen. Ångesten vill inte ge sig och det är tufft. Julmusiken hjälper lite dock, knäppt nog. Konstigt hur en kopplar vissa grejer till sinnesstämningar, men julen är frid och lugn. Musiken detsamma. Just därför kanske.