HELG OCH EN RÖST
Heej! Det är äntligen helg, väldigt efterlängtat. Jag hade dock tänkt sova ut idag länge länge men vaknade runt åtta ändå - vem är jag ens? Väldigt bra ändå för jag behöver tvätta och lite sånt som kan göras nu på morgonen när dagen plötsligt fick så många fler timmar. Jag har så. mkt. tvätt. Wow. Vi har minst en danslektion om dagen i skolan och sen repar en själv på kvällar eller mornar eller håltimmar och det slutar i cirka 3 ombyten per dag - allt i svart också enligt skolan dresscode. Jag har dock köpt en massa nya träningskläder, främst i form av dansdräkter ju, så det krisar inte längre iallafall, skönt.
Den här veckan har gått himla fort, jag fattar inte att det redan är lördag, samtidigt som det känns som den har pågått i en evighet. Jag är lite småsjuk också, hostar och har mig, men inte mer än så, så jag har varit med på alla lektioner oavsett. Det har dock gjort att jag känt mig seg och andningstekniken i sång har varit kaputt men jag har övat på ändå. Jag bävade för fredagseftermiddagen igår då vi hade tre danslektioner i rad - street (! så kul), balett, jazz - med nästan inga raster emellan. När vi väl körde gick det dock jättebra. Fick mer energi på något vis, och jazzlektionen där på slutet kändes väldigt rolig och enkel, den som annars brukar vara väldigt tung. Påbörjan på ett resultat av att träna flera timmar varje dag kanske, en blir ju faktiskt starkare då. Jag har även börjat förstå hur en ska dansa för att det ska bli mindre jobbigt, tack vare lektionerna i balett främst, men även jazzen. Förlänga och hålla in och vips orkar och kan du så mycket mer! Orimligt trött var jag dock igår kväll, men men.
I övrigt har veckan varit mycket fram och tillbaka. Mycket ångest tyvärr, mycket sovmornar då lärare eller vabbat varit sjuka (ja, alla är ju sjuka nu på skolan, som att börja på dagis typ, men det blir ju så) då jag har passat på att öva själv en massa. Steppat, sjungit, balettat, gjort styrka, övat piruetter osv. Bra vardag ändå, även om den är väldigt utmattande både psykiskt och fysiskt. Jag har även ätit ute flera gånger med Love - bra grej med att bo i en storstad nu -, nätshoppat alldeles för mycket från Junkyard (adidastönt som jag nu blivit), repat på Scandinavium inför Mary Kay-galan vi från skolan ska dansa på nu på på söndag (men kring vilket allt är superhemligt så jag får inte skriva mer än så, kul dock!) och ätit samma matlåda hela veckan då det blev så mycket, en halvgod bulgurgryta, ska inte göras om.
Mina helgplaner är mysiga och det känns skönt med ledig tid och kompishäng. I eftermiddag åker vi ett gäng mot Mariestad för att kolla på Alicias musikal som hon satt upp själv, så stort och coolt! Sen sover vi över där, som en liten reunion från Bjärnum med andra ord. Imorgon väntar tågresa tillbaka, Mary Kay-galan och valdag. Det sistnämnda kanske inte är så mysigt dock, tyvärr...
För det i särklass allra viktigaste jag gjort denna vecka är att rösta. Jag gick till Stadsbiblioteket. Det kändes stort på något vis. Coolt. Men samtidigt mycket läskigt, för bara för att min åsikt politiskt är human i min mening innebär ju inte det att alla andras är det också, och att se SDs valsedlar där i lokalen och att någon framför mig faktiskt tog en sådan och gick mot sitt valbås gav mig en klump i magen. Det går över mitt förstånd hur en kan rösta på ett rasistiskt, sexistiskt, icke hbtq-vänligt och rent ut sagt vidrigt parti och vara stolt över det, att ens rösta på dem över huvud taget. Vad som helst utom det. Jag är rädd för vad reultatet på söndag kan komma att innebära för mitt och vårt Sverige, det land jag känt mig så stolt över. Som gett mig allt jag behöver under min uppväxt i form av sjukvård, en fantastisk skolgång, men framför allt en ständig trygghet. Ett land som lett så många kamper för sina invånares rättigheter i så många år, för mig som kvinna, för mina vänner som kommer från andra delar av världen och tvingats hit, för mina hbtq+-vänner. Som legat i framkant i allt vad gäller frihet, förståelse och acceptans av människor som är olika en själv. Stoltheten över ett land som varit min verklighet. Den där stoltheten kanske kommer sina nu imorgon och jag känner mig mest förvirrad och rädd över tanken på att söndagens eventuella regeringsskifte riskerar att medföra att SD får mer maktinflytande. Så jag hoppas för guds skull att du tar dig iväg och röstar. Röstar på allt annat än SD, för det är så viktigt. Min svenskalärare från gymnasiet, Simon (<3!), skickade en liten påminnelse i förra veckan om en uppsats jag skrev vid förra valet, då jag var 17 år, gick i ettan på gymnasiet, och inte fick rösta, om just vikten av att rösta och att argumentet "alla partier suger ändå" och "det finngs inget jag håller med ju" och "det spelar ändå ingen roll" osv. inte håller i längden. Jag skrev då såhär:
"Att rösta är en plikt. Det spelar ingen roll om det inte finns något parti vars åsikter dina helt stämmer överens med, något sådant skulle aldrig fungera. Något sådant kommer aldrig finnas. Se valet som en kompromiss istället - precis som livet där allt är en kompromiss. Du har t.ex. vänner, människor du känner. Du umgås med dem, du har på sätt och vis valt dessa personer, och de utgör en stor del av ditt liv. Skulle du säga att du gillar varenda sida som dessa personer har? Alla åsikter, håller du med dessa? Troligtvis inte, men du kompromissar. Politiken fungerar ju på många sätt likadant; den utgör en stor del av ditt liv, men du kan inte hålla med om allt, det är nästintill omöjligt. Fast du kan välja det parti som du känner mest samtycke med, eller i värsta fall; ett du i alla fall står ut med. Bara du agerar. Bara du tar ditt ansvar."
En lite naiv liknelse där kanske, men rent krasst stämmer det som står ändå. Det är ett ansvar och en plikt gentemot den demokrati som format detta land att rösta. Så rösta, punkt.