SÅ BLEV DET APRIL
Det är vår i Göteborg nu. Kallt men vår. Alla blomsterträd blommar. Körbärsträden på Järntorget är prydda med små färgglada lyktor för att välkomna våren och sommaren. Det är sol, folk ser gladare ut faktiskt, ljuset gör så mycket. Men vad spelar det för roll? De förra tabletterna jag började ta funkade inte, jag var så konstant trött och ville mest bara sova, så efter att ha tagit dem en månad, plus några dagar utan tabletter då de tog slut och jag inte fick tag på vården och var rädd och kände mig ensam fick jag träffa läkaren igen och hon skrev ut en annan sort fast jag bad om att jag inte ville ha det. De här skulle ge mig så starka biverkningar till en början att jag fick en annan medicin för att dämpa den ångesten, och läkaren pratade om möjliga självmordstankar och jag blev livrädd. Aldrig har jag tänkt en sådan tanke, någonsin, och så ska jag behöva få det av ett piller för att jag sedan ska må bättre? Så paradoxalt på något vis. "Det blir värre innan det blir bättre." Så kanske det är men var fan finns logiken? Det är ingen ny hudvårdsprodukt jag ska testa, detta är hormoner som påverkar hela mitt mående. Jag ombads att se till att jag aldrig skulle vara ensam de första veckorna också, trots att jag precis förklarat att det är just det jag känner att jag är stor del av tiden. Det är också så ologiskt det med - det går inte ihop. Jag kan inte anlita någon typ av barnvakt, så funkar inte livet. Inte mitt iallafall. Jag är 21 år och bor i en stad 3 timmar ifrån min familj, i ett rum som inte känns som mitt hem. Min andra trygghet bor över en timme bort han med och jag känner så ofta att jag är ivägen bland mina vänner för att jag inte orkar just nu. Jag orkar inte kontakta någon och be om hjälp för jag känner mig som en börda.
Förra helgen jobbade jag en första dag ute i skärgården och det var så bra, och sen var jag och kollade på Oskar, Charlie och Love i Säffle där de spelade i en kyrka och det var också så bra men sen slog tabletterna in med biverkningar och den här veckan har varit hemsk. Jag har haft så mycket ångest som jag åtminstone delvis vet beror på tabletterna och den gör tankarna så mycket jobbigare - men jag kan inte sluta med tabletterna även om det känns som den enkla utvägen för då får en utsättningssymptom, som abstinensbesvär, och det går helt enkelt inte. "Tabletterna är inte beroendeframkallande." Jo tjena. Jag var så rädd innan jag tog den första tabletten, men vården skulle ju inte skriva ut något som var farligt, eller hur? Så jag tog den, och nu betvivlar jag det där förtroendet jag haft till att en alltid kan få hjälp om en behöver, något som jag tidigare trott hela livet. Tilliten raserade, ett skyddsnät drogs undan. De har inte gjort någon bedömning av mitt psykiska mående. Inga tester har tagits. Jag har bara fått ut tabletter, och när de inte funkat fick jag ut andra. Uppföljningen är kass och allt får en sköta själv, fast jag inte orkar. Var det såhär när jag bröt mitt ben? Nej, absolut inte. Då fick jag akut hjälp. De opererade ihop benet. Jag fick sjukgymnastik, återbesök. Mitt mående nu är så mycket värre än ett brutet ben, men hjälpen finns inte. De skickar hem mig med det brutna benet för att lösa det själv, men med en näve smärtstillande i handen. Det håller inte och jag är så trött och rädd.
Jag missade hela veckan i skolan, med omexaminationer och allt vad det innebär. Det ger mig så mycket mer ångest, för det är så långt ifrån mig själv. Skolan tycks inte förstå det men bara den grejen var oerhört påfrestande. Jag blev skickad till akutpsyk fast jag själv visste att de där inte skulle göra något - detta beror ju på en ny medicin som kroppen måste få vänja sig vid och det är väl bara att vänta ut. Precis det sa de också på plats och de ifrågasatte varför vi ens kommit dit. Jag kände mig bara tvingad. Vi åkte till vårdcentralen som inte hade tid, jag åkte tillbaka morgonen efter och fick träffa läkaren akut och fick ut ytterligare tabletter, så nu är jag ordinerad att ta två olika antidepressiva. Hur är detta ens möjligt? Jag fick även ett läkarintyg som jag lämnade till skolan och sen ombads jag ta lov tidigare. Jag har känt mig så maktlös, som ett barn som körts runt och blivit idiotförklarad gång på gång. Ingen som skulle ha lyssnat för att kunna hjälpa mig har gjort det. Och de tankar som ger mig så mycket ångest, tankarna på att jag belastar andra och att de inte orkar med mig, har bekräftats till mig i ord, och jag borde bli inlagd. Jag sover dåligt, ligger och skakar, har svårt att äta och det känns bara som allt blir värre för varje dag, inte tvärtom. Jag får ångestattacker från ingenstans och vet inte vad jag ska göra då. Hjärtat slår jättesnabbt och jag kan då knappt svara på tilltal. Det är så oerhört skrämmande.
Nu har jag tagit 11 tabletter. Efter 14 ska jag dubbla dosen för att komma upp i den mängd jag ska ta. Vi får se hur det blir, men sen ska det förhoppningsvis vända. Jag är ledig i två veckor nu, är hemma i Örebro, sen ska jag till Säffle och det gör mig lite lugnare. Veckan därpå flyttar jag och det är ett stressmoment helt klart, men jag får lita på att det löser sig helt enkelt. Det gör det väl alltid. Det känns bara som att jag inte är kompis med livet längre och det är tufft att känna så. Det har inte velat mig väl i 1,5 år nu och det är lite för lång tid. Och jag saknar dem så mycket i allt det här. Varje dag saknar jag dem.