emilia olsevik

Igår åkte vi ut på äventyr igen, på en tur ut på landsbygden för att se hur livet här kanske egentligen ser ut. Vi åkte i en liten bussliknande bil med företaget Outback Safari som bedriver sådana här dagsturer här. Så med start vid halv tio begav vi oss ut i bussen med vår väldigt roliga guide Julian som antagligen omedvetet drog ett Harry Potter-skämt; "It's gonna be a bumpy ride!". Och det blev det när vi åkte in på landsvägarna i sakta mak.

Vi åkte i kanske en halvtimme med fantastisk utsikt och fick se hur lokalbefolkningen bor medan Julian skojade och berättade om landet och hur en lever här. Det var väldigt intressant att se och höra honom berätta om hur en tar hand om varandra på ett annat sätt här, hur vi klagar på ett ynka strömavbrott hemma medan de har det 3 timmar om dagen här i denna värme och all mat blir dålig, hur de därför handlar lite varje dag istället, hur många som kopplar upp sig olagligt till elnätet, att de har lottdragning ca 7 gånger per dag i ett stort lotteri i landet för att en tror att en kanske kan komma ur fattigdomen därigenom och hur en kan behöva spara i 12 år för att till slut se sitt hus i betong, de mest eftertraktade här, klart. En bygger när en har råd helt enkelt så vi såg många halvfärdiga hus längs med vägen.

 

Till slut kom vi till en återvändsgränd där detta hus låg, allt i glada färger. Såhär långt in på landsbygden var husen inte av betong utan gjorda av kungspalm, ett material som inte blir angripet av termiter som det annars fanns gott om i bon runt tomten. 

I huset bodde Papo och hans fru. Deras vuxna barn bodde numera längre upp längs huvudvägen och att turister får besöka deras hem någon timme tre gånger i veckan är deras enda inkomst. Annars är de självförsörjande och odlar det mesta själva. 

De levde mycket fattigt, då detta t.ex. var deras dusch. Det är svårt att föreställa sig för mig som lever så bekvämt med varmvatten som en självklarhet. Huset de bodde i påminde mer om en koja och hur det är att bo där under orkansäsong går knappt att föreställa sig det heller. Men såhär lever de, och det förklarades att det inte går någon nöd på dem ändå. Vad de inte har saknar de heller inte sas det, och det uttrycket hör en ju en del, men här verkade de faktiskt leva så också. De har varandra och ingen stress. Jag uppfattade dem som genuint glada, inte som om de fejkade det för oss som var där. Men vad vet jag.

Vi blev visade runt på deras odlingar och fick lukta och smaka. Här är t.ex. kakaobönor som var väldigt goda, sötsyrliga, men bittra om en tuggade på kärnan. Det är den som sedan rostas och används som kakao.

Vi fick lukta på örter och kryddor och fick förklarat för oss hur de verkligen använder sig av allt på sina ägor. Överallt sprang höns och det växte kaffeplantor, sockerrör, bananer, ananas, sötpotatis, ärtor, massa citrus, träd vars kpda används som lim och kanske det bästa enligt mig - kanel. Vi fick dofta på bladen och till och med de doftade fantastiskt.

Rätt som det var kom en skock kor springandes med, och sådan är landsbygden här. Väldigt lugn och stilla - de flesta satt bara på en stol och pratade eller tog det lugnt i skuggan. 

Därefter fick vi sitta ned och smaka på deras kaffe och choklad. Jag är ju ingen kaffedrickare men chokladen var väldigt god och vi köpte med lite så vi kan göra hemma också. Som block av ren kakaomassa som en river och kokar upp i vatten.

Sedan åkte vi vidare i vår skumpiga bil som såg ut såhär! Något som tycks finnas på alla guidade turer här är gratis bar i bilen, och så även nu haha. 

Vi åkte till en skola som företaget sponsrar. Det var inga elever där nu då de har jullov, men de börjar de med i nästa vecka. Här i Dominikanska republiken är skolan gratis men föräldrarna måste betala för allt material. Alla har ju dock inte råd med detta, och då skolan inte heller är obligatorisk händer det ofta att barnen måste jobba istället. Då är sponsrade skolor som denna bra då föräldrarna inte måste betala allt själva. Jag blev imponerad av företaget i stort som hade väldigt bra miljöpolicy för att inte fortsätta skräpa ned sitt land med plast som en annars ser överallt efter vägarna här, de sponsrar skolor och tar hand om. Det var fint att se.

Skolan i sig var liten men det gick massa elever här i vanliga fall sa de. Här går barnen tills de är 13 år och flyttas till något som motsvarar high school, byggnader där de måste ha höga murar kring eleverna för att problemet att gamla elever kom tillbaka och flirtade med tjejerna eller köpte ut alkohol till de yngre var så stort att de löste det så haha.

Stället var jättefint med tillhörande butik osv och de serverade traditionell dominikansk mat, alltså bönor och ris, som ju funkar jättebra för mig! Platsen var kanske lite väl uppbyggd för turism, men det är ju turister vi är också. Det är den största industrin här ändå.

Efter lunchpausen for vi till vårt sista stopp, en avlägsen strand och vi fick guppa runt på en landsväg bra länge för att komma dit!

Med oss till stranden fick vi något de kallade boogie boards och vi fattade snart varför - det var så höga vågor att en inte kunde bada här annars. Så vi åkte på mage på vågorna på varsin bräda, superkul! Väldigt strömt dock och badvaktens visselpipa ljöd stup i kvarten.