PARADISE ISLAND

Först och främst - lyckan att få blogga från en dator? Den är stor. Nu till inläggets egentliga innehåll - vår dagstripp till Paradise Island, eller Cayo Arena som ön egentligen heter! Som vanligt då en turistar, och som på resterande turer vi var på, kom en buss och hämtade oss tidigt på morgonen, Bussfärden tog dock mycket längre än förväntat, nästan 4 timmar, men jag har inga problem att sova när jag åker kollektivt hemma och inte hade jag det då heller. När jag vaknade hade vi hamnat på en strand som såg ut precis så som en ser att Karibien ser ut på vykort. Kritvit sand. Turkost vatten. Palmer. Sol.
 
Vissa av bilderna här kan jag inte ta cred för. Under hela dagen hade vi med oss en fotograf, som en papparazzi som tog kort på alla oss på båten, vi var ett gäng på 50 personer totalt kanske. Efteråt kunde en köpa ett usb med bilder från turen och på oss som familj - himla fint! Denna bild är ju t.ex. uppenbarligen tagen med en systemkamera och inte med en lite mobil. 
 
Sedan hände en märklig grej den där dagen. Någonting som hör hemma i en Sällskapsresan-film, inte i verkligheten. En kvinna gick på bussen några hotell efter vårat och jag tyckte det såg ut som min klassföreståndare jag hade i högstadiet, men det kunde det väl ändå inte vara. Så sa Anton att "jobbade inte hon på Karl Johan?". Båda kunde ju inte ha sett fel, och det hade vi inte heller. Det var Camilla, som jag inte träffat sen den dagen jag slutade nian, fast jag bodde i Örebro fyra år efter det. Så ses vi här, på andra sidan jorden nästan? 10 timmar bort var vi tvugna att flyga för att träffas. Vi hälsade så glatt där på stranden sen. Hon bodde på ett hotell nära vårat med sin son Oskar (alla heter Oskar, jämt haha). Sedan umgicks vi lite sådär hela dagen. Ibland är världen bra liten. Yttepytteliten till och med. 
 
På stranden väntade vår båt på oss inför vår VIP-tur. Här sparade vi inte på krutet haha. Vi fick ta av oss skorna för att skydda de stränder vi sedan skulle gå på under dagen, och jag måste säga att en dag a lá Ernst Kirsteiger var ganska skönt.
 
Sedan klev vi ombord på båten och det togs massa hemska bilder som jag väljer att inte publicera här haha. Allt fotografen tog var långt ifrån bra. Vi lämnade fastlandet och kusten och begav oss ut på fritt vatten.
 
Efter att ha åkt i kanske 20 minuter nådde vi plötsligt detta - en naturlig pool, mitt i havet. 
 
Vattnet nådde en bara till midjan och var alldeles kristallklart och underbart, precis som en pool. Det var en otroligt häftig grej, mitt ute i havet.
 
Bjudna på champagne i vattnet blev vi också!
 
Och jag i min huvudsjal jag fick av Love innan jag åkte som jag haft typ varje dag för att slippa få håret i ansiktet - bra grej! Och alltså, kolla vattnet på den sista bilden här. Det är svårt att förstå att sådana här platser finns ändå.
 
Vi gick efter någon halvtimme på båten igen och åkte mot kusten igen.
 
Vi åkte in i mangrooveträsken och fick höra att där fanns både stora tarantellor och ormar - "fast ingen är giftig i det här landet". Inte bryr jag mig om spindeln är giftig eller inte, jag vill inte ha den i närheten oavsett. Tur att vi var ute på vattnet ändå, och det var en häftig miljö att se. Under den 5 månader långa orkansäsongen här varje år är detta öns främsta skydd.
 
Sedan for vi mot lunch på stranden! Hur drömmigt är inte detta?
 
Vi fick vada genom vattnet och hamnade här, så himla mysigt.
 
Såhär har min mat sett ut mest hela tiden här. De grillade hummer och kött och fiskfiléer osv. där på stranden, men då jag inte äter det blev det ris och grönsaker istället. Här lever de dock på nästan enbart ris och bönor året om.
 
Bästabästa mamma. <3
 
Och självkart fanns där en urgullig och kelig katt som jag helst hade velat adoptera och oj vad jag saknar att ha Felicia hemma...
 
Den här miljön är ändå svår att ta in,och jag har svårt att begripa att jag faktiskt varit här. Det är så idylliskt, precis som på bild.
 
Efter lunch i skuggan åkte vi mot dagens egentliga huvudmål - Paradise Island. Med vind i håret såg vi ön efter en kvart.
 
Och titta. Titta titta titta. Den här är till och med tagen med en sketen mobilkamera. Så fint var det alltså. Bara sand och små hyddor. Ön blir dock mindre och mindre. Om 10 år finns den inte längre tror de, begraven under vattnet. Pepp stämning det blev här då, ops.
 
Och nu till vad som blev höjdpunkten på hela resan till Dominikanska republiken för mig - snorklingen! Jag har aldrig i mitt liv snorklat tidigare och visste knappt hur en skulle andas in genom munstycket. Men så testade jag att bara se ned under ytan med glasögonon på, och det var så mycket fisk. Jag blev uppriktigt chockad. Det var helt enkelt fantastiskt, och ett stort rev bredde ut sig precis vid ön. Men vi vinkades ut att följa med längre ut från stranden och jag började få panik. Riktig panik. Jag hyperventilerade mer eller mindre i munstycket när jag var under vattnet och känslan blev väldigt klaustofobisk. Jag hade inte kontroll. Ville inte men kände mig tvungen. Det var ju så vackert men så kunde jag inte ens se det för panikens skull. Jag hade ju aldrig tidigare kunnat andas medan jag var under vatten och hjärnan freakade väl ur lite. Så kom instruktören, som såg att jag hade problem, och bad mig lugnt på kass engelska att djupandas och sedan försöka under vattnet igen, lugnt. Och efter ett tag gick det faktiskt! Han tog min hand då jag inte hade fenor på mig så det skulle gå snabbare och simmade djupare, mot revets kant. Det var helt otroligt. Precis som i Nemo! Jag såg till och med en massa Dorisar. Att få se det på riktigt var surrealistiskt.
 
Sedan simmade vi vidare till hans favoritdel av revet och han struntade i resten och jag fick hålla i maneter och en stor sjöborre han hittade på botten som sög sig fast i min handflata och han pekade ut små rockor på botten som jag inte alls såg själv från början och de vackraste fiskarna som var turkosa, rosa och gula och sen hittade han en snäcka åt mig och frågade om Anton var min pojkvän osv. osv. Men det gjorde liksom inget, typ. Det var harmlöst fast han var min dubbla ålder. Han var inte sliskig som många andra (män) kan vara, även om det kanske inte är helt okej ändå. Jag fick ju se en massa mer av revet så jag klagar inte haha! Och jag fick den finaste stunden på hela resan när jag till slut själv kunde simma lugnt under vattnet och allt var helt stilla. Nästan som meditation. Nej, det var det finaste under de 2 veckorna, det var det verkligen.
 
Lite brun har jag blivit ändå! Eller rättare sagt; brunare har jag aldrig varit. På den där ön fick en ganska mycket färg också. Vi hade även fri bar, som under resten av dagen, och hängde på ön med saltkorn på hela kroppen en stund efter snorklingen.
 
Familjen samlad. Det är ju typ bara vi nu och den tanken är fortfarande sorglig, men ändå fin, för starka, det är vi. Peacetecken också, inte för att det är coolt eller så haha, utan för att vi var familj nummer 2 som beställde ett usb och han behövde känna igen oss. Det blev dock den finaste bilden från hela dagen. <3
 
Efter en heldag på havet åkte vi så sakteligen tillbaka till hotellet, helt urlakade av alla intryck, all sol och allt salt. Men oj vilken fin dag! Magisk.
 
resor | |
#1 - - Angelica Wåhlin:

Men wow, vilken häftig upplevelse! Ser såå vackert ut :)

Svar: Ja, eller hur! Helt otroligt!
Hej,

Upp