TANKAR JUST NU

Inte för att sprida negativ energi men jag har mått skit den här veckan. Så, där gjorde jag det ändå. Välkommen typ. Jag har mått sådär riktigtriktigt skit. Så att jag inte sett hur det ska sluta va dåligt, ingen utväg, ångest konstant. Jag har känt mig väldigt ensam igen, orolig, och livrädd stundtals. Oduglig, sämst på precis allt. Och som att ingen vill ha med mig att göra. Typ så. Sånt som kommer med ångesten. Det har känts som jag har backat flera steg. Jag tyckte ju att jag börjat må bättre, vad det nu innebär egentligen. Men icke, bakslagen kommer. Min kurator som jag äntligen börjat gå hos tror att det är post traumatisk stress vilket ju låter högst troligt, plus utbildningen jag går där det krävs att en presterar till max varje dag. Jag kan inte komma till skolan och lata mig, då finns ingen poäng med att gå dit. Jag kan inte dansa halvhjärtat, eller sjunga lite sisådär. Jag måste fokusera konstant, och det kanske inte en ångestladdad kropp orkar. Jag orkar det iallafall inte och det kanske inte är så konstigt om en tänker efter. Och på vilken annan utbildning än just de konstnärliga i Sverige skakar läraren besviket på huvudet när en inte gör tillräckligt? Kuratorn pratar om vikten av lugn och jag inser att jag knappt har något lugn i livet alls. Allt är prestationer igen, precis som när jag var 16 år och hoppade av gymnasiet för att jag inte orkade. Då var min räddning musiken och att få börja estet. Men nu har ju även det där allra roligaste, sången, dansen, teatern, blivit prestationsbaserat konstaterade hon. Och det kanske är den största förlusten av dem alla, att det roligaste förvandlats till en stress det med. Att förlora sin trygghet och sitt lugn. Det har jag gjort tillräckligt liksom.
 
Jag har spenderat precis varje kväll hela veckan hemma, själv i mitt rum och det har varit en nödvändig mardröm. Jag avskyr att vara själv med ångest men jag måste ju lära mig det. Okej, kanske inte vara själv en hel vecka av kaos, det är att dra det till bristningsgränsen, men jag måste ju klara mig på egen hand ändå. Sedan är jag ju aldrig helt själv, jag delar ju lägenhet, men just det är ändå bara ett stressmoment. Ska jag vara med någon under min ångest måste jag vara trygg med personen. Så mitt i denna ångestvecka har jag lyckats få en egen liten lägenhet med inflytt 3e maj. På Beryllgatan, studentbostad, där jag sagt att jag aldrig tänker bo, men nöden har ingen lag och det är något som faktiskt känns himla kul nu! Det behövs. Få inreda lite på sina 22 kvm, fundera på hur en bäst löser allt på den ytan. Och min älskade misse kan flytta hit! (Även om hon tekniskt sett inte får bo i lägenheten där heller men de har noll koll, folk där har liksom hundar.) Felicia är trygghet om något och jag saknar henne. 
 
Annat jag gjort denna vecka är att kolla Riverdale, sökt sommarjobb fast snön yr utanför fönstret och hängt en massa på Pinterest. I mitt flöde som annars består av blommor, romantiska citat, vackra ansikten, fint ljus, hårband och sånt dök denna bild upp och den är egentligen anledningen till att jag började skriva det här inlägget. Det här är något jag tänkt på en del på senaste.
 
Jag har ju nämnt min dödsångest här innan. Den är enorm. Eller var enorm. En skulle kunna tro att den borde blivit ännu större nu när närstående har dött, att den borde bli mer verklig då. Men tvärtom, för mig åtminstone. Och det är både skönt, sorgligt och fint.
 
Min dödsångest är en rädsla för döden i sig - vad innebär den? - men kanske ännu mer en rädsla för att aldrig mer få uppleva det som jag just nu upplever. Och då framför allt att aldrig mer få träffa de människor jag har runt mig och de som jag älskar så otroligt mycket. Däri ligger den största rädslan. Men det kommer jag ju, mig veterligen, aldrig få uppleva. Jag kommer aldrig få uppleva förlusten av min egen död och vad den innebär, jag är ju död. Men att leva och förlora någon, det är en förlust som du får uppleva, tro mig. En förlust som ständigt är där. Kanske den största förlusten. Det som dör inom en, de som dör runt en. Kärlek som förlorar mål och mening.
 
Min smärta över pappa och mormor är det största kvitto på kärlek en kan få. Den talar om hur mycket jag älskade dem och hur mycket de betydde för mig på ett sätt som inget annat kan göra. Den är så fysisk och konstant. En klasskompis visade mig en intervju här i veckan där en man talar om förlusten av sitt barn och hur folk inte vill prata om det och blir besvärade när de träffar honom. De är rädda för att om de nämner sorgen så får de den som sörjer att börja tänka på det och må dåligt. Men så är det inte. Inte alls. Jag tänker på min pappas död hela tiden. Jag tänker på min mormors död hela tiden. Det skedde så nyligen och det är alltid med mig. Kommer nog alltid vara med mig. Oavsett om det är idag när jag sörjer, eller om 15 år då jag kan se alla de fina minnena. Tankarna finns alltid där. Så din fråga om dem får mig inte att börja tänka på dem. Det gör jag ju hela tiden. Din fråga ger mig bara möjligheten att få ventilera de tankarna, och det behöver en. Det där var så sant, det de sa i intervjun, men det sker väldigt sällan att någon frågar om dem, fast de ser att jag sörjer. Jag kan nog räkna på två händer hur många gånger det skett. Att själv ta upp det är svårt. Jag känner mig klängig och som om den andre egentligen inte alls vill höra om detta. De har ju inte bett om att få höra allt det där. Det är en svår väg att gå för båda parter helt enkelt.
 
Jag har tänkt mycket på pappa den här veckan. Mormors död har jag av någon anledning enklare att hantera. Kanske för att vi fick säga hejdå, kanske för att det var mer väntat även om det kom plötsligt, hon var äldre och var nöjd med det liv hon levt. Det var fridfullt. Pappa kom som en chock som hållit i sig sedan dess. Det finns så mycket han skulle varit med om, så mycket vi skulle få göra tillsammans. Han skulle få se mig bo här, i hans stad. Ta examen vid Performing Arts School. Se mig stå på scen och sitta där och vara sådär stolt som bara en förälder kan vara. Han skulle få träffa mina framtida barn, sina barnbarn, och försöka få upp dem på en skateboard precis som han gjorde med mig och Anton då vi var typ 4 år. Gå med mig ner för altaret. Allt det där som hör till och som känns fånigt att skriva ned men som ändå är så sant. Allt det där kommer vi aldrig få dela. 
 
vardag | |
Upp