MORMOR
Nu är det ett helt år sedan hon gick bort. Idag. Vad konstigt det är. Mer än ett år sedan cancerbeskedet. Och det är nu 367 dagar sedan jag pratade med henne sist. Att det skulle bli den absolut sista gången. Två dagar senare hittade vi henne insomnad i sin säng, den 1 juli. Det var en så obeskrivligt hjärtskärande upplevelse som jag inte tror går att beskriva för någon som inte varit med om det själv. Hela året sedan dess har det påverkat, och det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Min starka vackra mormor. 
Varje dag tänker jag på både pappa och mormor. I vissa stunder har det känts för jobbigt, överväldigande på ett så negativt sätt, och det har bidragit till så mycket sorg och i sin tur ångest. Det är inte rimligt att förlora två familjemedlemmar som står en så nära på så kort tid. Det borde inte få hända. Och i vissa stunder har jag inte ens velat tro det. Ignorerat. Men i andra stunder är det lättare, ljusare. Som den senaste månaden, den har ändå varit enklare. Det innebär dock inte att jag inte tänker på dem, för det gör jag, och jag gråter ofta av längtan och saknad, men så kommer det vara och det är helt okej. Det är nog sunt till och med. Sorgen måste få ta sin tid, och året har varit som det varit. Jag väljer att inte värdera det, jag är stark genom detta och det räcker på något vis. Men den där största sorgen har börjat avta tror jag. Ett år utan dig. Ett år utan det där skrattet jag hade känt igen överallt. Hur du stod och väntade, uppklädd i klänning, när jag och mamma kom och hämtade dig för att vi skulle någonstans och hur du alltid lyckades se sådär fin ut. Ett år utan att jag fått kolla igenom alla sidor på Örebro auktions hemsida med dig för att du inte hade någon dator och inte förstod dig på sådant. Ett år utan att höra dig svara i telefon genom att rabbla upp hela ditt telefonnummer. Utan att kunna ringa dig och prata om allt mellan himmel och jord. Se dig ta fram något nytt du stickat. Hälsa på dig på din gård. Sitta i ditt blåa kök och dricka päronsaft. Höra dig klaga på din gråa utväxt. Röka alldeles för mycket. Mannekänga i dina nya kläder. Vara sådär envist sur så fort du blev förnärmad, men nästan alltid vara glad och nästan fnittrig annars. Cykla över hela stan i din vita jacka på din röda cykel. Höra dig berätta om ditt första jobb för säkert hundrade gången sittandes på din balkong, då du klippte byxben på Hagenfeldt och sydde på knappar på fel sida av kavajen. Ett år utan allt det. Som jag saknar dig mormor.