OLD VILLAGE - AGIA MARINA
Allt var pastelligt och alldeles underbart. Smala gränder, vänliga ortsbor som hälsade men såg lite förvånade ut över att en turist hade letat sig in i byn, men det är precis såhär jag skulle kunna tänka mig att bo någon dag i framtiden. Det finns ett sådant lugn i den här delen av världen som jag aldrig tror att jag skulle tröttna på. Så mycket vackert att titta på, så hjälpsamma medmänniskor som tar hand om varandra, och allt finns så nära till hands.
Efter att ha gått runt en stund hade jag sett den här lappen på otaliga ställen. Den vittnade om en begravning som skulle äga rum i byns vackra kyrka vid någon tidpunkt, jag förstår ju inte grekiska. Jag tyckte det var så himla fint. Att alla känner alla på det sättet, att alla går med varandra genom hela livet, enda till graven. Hur alla är som en stor familj som förväntas komma och som vet vem denna människa är. Det är väldigt vackert för mig som är van vid att ingen ens ler mot en på stan. Här påbörjar de hela samtal fast en inte ens talar samma språk. Det är häftigt.
Jag gillar enkelheten som de bor i. Här finns liksom ingen ytlighet. Istället finns en närhet, samt en massa katter, rostiga bilar som far upp och ned i backarna, en kyrkklocka som talar om tiden en gång i timmen och som ekar genom hela byn och skuggiga trädgårdar, där alla umgås tillsammans. Det är allt som behövs.
Byn var, och är, dock väldigt backig på sina ställen. Här och var s var det så brant att det kändes som skateboardramperna jag aldrig vågade åka i när jag var liten pga. så rädd, även fast pappa var där. Alltså var det ganska svettigt, och den där behagliga temperaturen jag känt i början var som bortblåst, så efter en timme av promenerande i smala gränder gick jag tillbaka till hotellet igen.
Sist men inte minst: vill ha den lilla bussen so bad. Någon gång vill jag resa runt i en sådan här. Bäst ju.