FRATELLI & MISS SAIGON PÅ BIO
Ikväll åkte jag och mamma upp på stan för att äta middag och gå på bio, lite lyx mitt i veckan helt enkelt! Vi hamnade på bästa Fratelli till slut för pizza innan vi drog oss mot SF för att titta på en över tre timmar lång filmad version av Miss Saigon´s 25-årsjubileum från Broadway. När vi såg att den skulle visas var vi liksom tvungna för ingen av oss har sett musikalen i sig, bara hört musiken en massa!


Att se på en filmad version av en musikal kanske verkar jättetråkigt men det var helt ärligt som att se på en vanlig film, den var filmad lite så med inzoomningar och övergångar. Miss Saigon i sig är en väldigt klyschigt musikalig musikal om en kan säga så. När en skämtar om musikaler och säger att alla bara sjunger och inte pratar någon gång kan en direkt hänvisa till den här, och det blev nästan lite för överspelat och tillgjort även för mig. Musiken är dock fantastiskt, mycket pentaskalor och asiatiska klanger vilket är häftigt. Hittade till och med en slinga jag vill ha md i min LiveNight-akt! Ska ni lyssna på två låtar från den (som en måste ha hört!) har ni följande:
Movie In My Mind är min absoluta favorit, så fruktansvärt stark låt, jag ryser över hela kroppen. I´d Give My Life For You är ju en musikalklassiker 101 som jag tror alla musikalelever inklusive mig själv haft i sångläxa någon gång.
Ska du se en musikal för första gången ska du dock inte se denna, den är nog lite för tung och dramatisk för det. Den handlar om en amerikansk soldat som blir kär i en prostituerad vietnametisk kvinna under vietnamkriget och hur misär sedan följer hela deras förhållande mer eller mindre. Han lämnar henne ofrivilligt och åker tillbaka till Amerika och hon föder hans barn som hon försöker ta hand om så gott hon kan i sin fattigdom i hopp om han ska komma tillbaka, men han har redan gift om sig. Den handlar om människorna i Vietnam under kriget, om hur de ville ta sig därifrån, hur de levde under absolut förtryck och allt är väldigt känslosamt. Det finns dock en lättsam roll i form av en man kallas Onkel Oh, en bikaraktär helt enkelt, som gjorde att vi i salongen skrattade högt flera gånger, och det behövdes nog i den här föreställningen! Jag hade aldrig orkat spela denna varje kväll som skådespelare då rollerna är så krävande rent känslomässigt, så att de klarar detta är sinnes egentligen. Hela produktionen var väldigt proffsig också, men det är Broadway så inget annat förväntas väl? Jag älskade dekoren också, så enkel men den gav fortfarande väldigt mycket!







Bilder från Google.
Just den uppsättning som vi såg var extra kul att se då det som sagt var deras 25-årsjubileum. Detta innebar att ursprungsensemblen från urpremiären -89 var med en extra halvtimme i slutet, som en förlängning med de bästa låtarna i repris. Vips så stod därmed allas vår älskade Lea Salonga på scen och utklassade precis alla andra, helt sjukt fantastisk kvinna! Nej, det var jätteroligt att se detta och superkul at SF visar lite musikal!