ENSAMHET
Jag vill inte vill inte vill inte. Vill inte flytta nu. Jag har packat ihop alla mina grejer med en klump i magen, med tårar brännandes bakom ögonlocken och ångesten är skyhög. Fan för detta. Jag borde vara så jäkla glad, lyckligast på jorden, men istället har jag aldrig känt mig mer malplacerad. Eller, det är fel ord, för jag vet att jag kan, jag älskar scenen och dansen och sången och teatern. Men jag har aldrig känt mig mer värdelös som vän och människa som denna sommar, som den jag är, utan alla prestationer, och jag har aldrig mått så dåligt någonsin stundtals. Jag bara klagar och klagar och känner att alla här borde börja tröttna nu, men att skriva av sig hjälper som sagt, och detta är min plats för det. Jag mår så dåligt av all sorg, all smärta, men det är nog faktiskt inte värst. Det är ensamheten som kommit med allt det där, som gör det så mycket värre, det är den som är värst. Jag ska vara ärlig och säga att knappt några av mina vänner hört av sig på flera veckor nu, två månader nästan. Någon ringer eller smsar eller så träffas vi ibland sådär, och det är jag såså glad för, såklart, det hjälper ju massor, det är ju bara då allt känns lite bättre. Men annars är det knäpptyst, från de flesta. Nu när jag hade behövt dem som mest, när jag behövt höra av dem varje dag och veta att de finns där, alltid, som vänner gör. Då är det tyst. Och jag bara gråter, nätterna igenom de senaste dagarna. Och jag hör av mig någon gång, men sen inte mer för jag orkar inte. Inte nu. Orkar inte känna att jag är efterhängsen och jobbig och att de inte bryr sig. Och det kanske de gör och att de bara glömt typ (fast bryr en sig då?), men det känns inte så, inte alls, och de agerar inte som det heller och det gör så förbannat jävla ont. Och det är så förbannat jävla ensamt. Ensamhet är en bra grej, visst, men inte för mig just nu. Nu behöver jag dem. Jag säger uttryckligen att jag mår skit, de vet vad som hänt och att jag behöver dem kunde nog inte vara tydligare i mina ögon. Men det är tyst. Jag har läst att det ofta känns och är såhär för många då en sörjer, många skriver om det, säger det, men det är ju förjävligt? Och jag vet att alla hanterar sorg och smärta olika. Att alla kanske inte fattar, att andra backar. Och jag vet att alla har sina liv, sitt att tänka på, men nej. Det finns inga ursäkter i vänskap, en tar sig tiden, tanken. Ett sms tar 10 sekunder att få iväg, det finns inga ursäkter idag. Inga alls. Jag är så ledsen och arg i allt. Och att då flytta från den familj jag har här är så jobbigt. Flytta från mamma, min trygghet. Nästan min enda numera. Flytta och börja om i en ny stad, flytta tillbaka efter 15 år från Göteborg. Och vilja vara sådär löjligt lycklig och lite pirrig och nervös men jag känner inget sånt. Jag känner bara att jag inte vill just nu. Eller, jag vill ju detta, mest av allt egentligen, men jag orkar inte just nu. Just nu känns allt sämst men så är det ju inte egentligen, det vet jag ju. Men det är inte så bra prick just nu. Och det får vara dåligt, allt måste inte vara bra jämt. Usch allt går så himla mycket upp och ned.