HEJDÅ VACKRASTE MORMOR
Det känns som en evighet sedan men samtidigt skrämmande nog även som om det var igår. Det var det ju iochförsig nästan. För 12 dagar sedan nu gick min älskade mormor bort. Den vackraste människan klokaste starkaste på hela jorden. Nästan precis då vi hördes här på bloggen senast. Jag och mamma hade varit i Stockholm över helgen och mormor svarade inte i telefon. 1 dag, okej, hon kanske sov, men efter 2 dagars tystnad såddes ett litet (stort) frö av oro som växte sig allt större på tåget hem och innerst inne visste vi kanske. Vi åkte dit, jag och mamma, hem till mormor, och där hittade vi henne. Hon hade somnat in i sin säng. Det var som att gå in i en vägg. Att hitta en av dem en älskar mer än allt annat som är så jävla oväsentligt på denna jord egentligen, död, det finns inte ord för att beskriva det eller för att försöka förstå det. Det var helt absurt, fruktansvärt. Men hon såg lugn ut. Och ambulansen kom, sen kom en läkare, sen kom en begravningsbyrå och sen hade de tagit henne med sig. Min älskade vackra mormor. Hon sa att hennes lägenhet, den skulle de minsann få bära henne ut ifrån och så blev det.
Det var så mycket som bara blev där och då. Hon skulle ju inte gå bort redan. Det skulle finnas mer tid ju, fler veckor iaf, månader. Men det är sådant en inte vet, och tiden kan en aldrig ta för givet. Men jag ville hoppas på det. Sen var det mycket som inte blev, för hennes del. Det blev väldigt lite lidande. Väldigt lite smärta för det hann aldrig gå så långt. Det blev inga långa sjukhusvistelser som vi visste komma skulle. Det blev ingen avsaknad av hennes älskade hår som hon brydde sig så mycket om. Det blev en vila och på många sätt var det här till det bästa. För henne var det till det bästa, ja, för alla egentligen. Det är jag så tacksam för men det förenklar ju inget nu egentligen. Det blev fina sista minnen då jag åkte dit med jordgubbar och vi pratade länge länge. Det blev ett fint farväl på fredagen innan jag och mamma åkte till Stockholm. Vi fikade, städade åt henne, pratade, planterade blommor, kramades hejdå, och jag har faktiskt en sista bild av mormor, där och då, innan jag vände mig om och vi gick därifrån. Hon hann få sina tänder lagade också, de som hon slog ut och sönder då hon ramlade på cykeln. Tack tack tack för det. Det blev ett avslut i ett avskedsrum på sjukhuset också, efter hon gått bort. Hon låg ombäddad torsdagen efteråt med tända ljus i ett rum av lugn och det var läskigt och vackert på samma gång. Hon var alldeles kall, och sinnebilden av ett en människa alltid andas var så fastetsad på näthinnan att jag knappt såg att hon faktiskt var helt stilla. Men hon var där, på något sätt, och jag fick klappa henne på kinden och säga hejdå.
Först lever en som i chock. Så var det för mig iallafall. Jag kunde skratta redan samma kväll mellan tårarna. Jag kunde prata om det redan dagen därpå utan ledsamhet i rösten. Oj vad en kan låtsas, tro och inbilla sig här i livet. En kunde åka till Säffle och Oskar och få glömma lite och faktiskt må bra på riktigt och titta på Västanå Teater och vara helt amazed och inte vilja åka därifrån, bara för att göra det, ta tåget vidare till Göteborg för att kolla boenden inför hösten, träffa Love, Alexandra, Ella, dricka vin, komma hem sent om natten, äta glass i solen, nästan inte komma hem till Örebro pga banarbete. Det kan en göra och vara glad och må relativt helt ok ändå. Jag kunde inte förstå. Det kan jag visserligen inte alls nu heller, hur tar en in något sådant här? Men de senaste dagarna har varit bland de värsta hittills. Ett töcken av sömnlöshet, huvudvärk, ångest, tystnad och en så jävla förbannat stor ensamhet. Jag jobbar i brist på annat men vill inget hellre än att vara ledig och sova på samma gång, men sova, det går knappt, och sådär håller det på. Brist på sömn gör även ångesten tiotusen gånger värre och jag kan knappt tänka klart tror jag ibland. Jag är yr, fryser, är jättevarm, tror jag är sjuk, men är nog inte det. Eller, sorgesjuk kanske, om det nu finns något som heter så. Det finns liksom ingen mening typ.
Att åka hem till mormor är även det så märkligt. Att allt är där, hon är där, men samtidigt är hon inte det och kommer aldrig vara där igen. På adressen 16J i Hjärsta där hon bott i hela mitt liv, där jag spenderat så mycket barndomstid, ungdomstid. Så ska det säljas, sakerna ska tas omhand om och vi ska gå omkring där och flytta på allt, bestämma över allt det som är hennes. Hur gör en det?
På fredag om prick en vecka begravs hon i Längbro kyrka. Det kommer bli fint och sorgligt, som en begravning ju är. Jag som aldrig varit på en begravning innan nyår i år. Det känns avlägset, konstigt. 2018 är bara halvvägs förbi och på många sätt har jag inte haft ett mer turbulent år någonsin hittills. Men så är väl livet på något sätt. Jag ska binda lite blommor iallafall, ha på mig en av hennes broderade klänningar och sitta där, längst fram igen, bland de närmsta anhöriga, ta i hand efteråt när en helst bara vill fly med sitt söndergråtna ansikte och inte titta folk i ögonen, lika ledsna de. Det ska inte vara såhär, men det är såhär det är.