emilia olsevik

De senaste två veckorna har varit värre än värst ångestmässigt. Det känns som jag slår nya rekord i ångestnivå hela tiden numera. Det är hemskt, och ibland känns det som den tar över. Som då jag fick panikpåslag vid Korsvägen, tog fel spårvagn i paniken, var totalt förvirrad, kunde knappt se, visste inte var jag var och trodde aldrig jag skulle komma hem igen. Jag har inte varit så rädd på väldigt länge. Jag får påslag bara jag blir anfådd på dansen ibland. Det kommer hela tiden, jag vaknar till det, och däremellan har jag för det mesta allmän ångest som ligger och skaver och gör det svårt att andas, ett tryck över bröstet, en ständig oro. Jag tror det beror på allt som hänt såklart, men det förvärras då jag inte känner mig hemma här och inte riktigt har en trygg plats där jag kan stänga dörren och bara få vara helt som jag är. Det värsta i allt detta är att jag till slut orkade och lyckades få tag i vården förra veckan - närmare bestämt en av ungdomsmottagningarna. Det i sig är så bra, att jag faktiskt tar tag i det trots att jag mår piss och bara får ännu mer ångest då jag inser hur svårt det är att orientera sig bland psykologer och vårdcentraler i den här stan. Jag får en klump i magen bara vid tanken. Att det ska vara så svårt att ens förstå var en ska vända sig är det första problemet egentligen. Jag fattar ingenting. Då så många som behöver denna typ av vård inte har orken att söka i timtals efter informationen som behövs, hur har en tänkt då? Men jag fick ju tag i dem till slut, vården. Och ja, det finns fantastisk vård i Sverige, det gör det verkligen. Men sen finns det den där vården som suger. Typ psykvården för att nämna ett exempel. Fick prata med en kurator, allt väl så långt. Sen bokade vi in ett möte om en månad och jag tänkte att oj! kön var ju inte alls särskilt lång som jag hört. Det var enda tills jag senare fick klart för mig att det där bara skulle vara ett första möte då jag ska "få en timme på mig att berätta varför jag mår dåligt" (?). Sedan, efter det, placeras jag i vårdkön. Vad i helvete? Är så jävla arg och ledsen och uppgiven och vilsen. Det kommer ta fram till efter jul trodde de, januari som tidigast, sen kan jag få träffa någon överhuvud taget. Då vet jag inte vad jag gör. Hon rekommenderade akutpsyk eller jourmottagningar vid vårdcentral varje gång det blir för tufft. Ska jag skratta eller gråta är ju frågan?

 

Det är så fruktansvärt skevt allt detta. Hade jag kommit in med en bruten arm hade en aldrig någonsin i denna värld fått ett glättigt svar att jo men då bokar vi in ett uppstartsmöte här om en månad och sen hamnar du i en kö för att få komma till läkaren om tja, fyra månader sådär, och därifrån får du vård och rehabilitering och allt det där, blir det bra? Nej! Inte fan blir det bra, ingen skulle påstå att det är en bra lösning. Tänk hur en stackars bruten arm skulle se ut efter de där månaderna. Hur icke-lagad och inte alls hel den skulle vara. OCH DET ÄR JU PRECIS SAMMA SAK FÖR ICKE-ARMAR OCKSÅ. Icke-armar som här är synonymt med psyken. Tänk hur de ser ut efter 5 månader utan hjälp? Men bara för att jag faller ihop innifrån och att det inte syns - "det går ju inte att ta på" - så är det inte samma sak. Det blir inte lika viktigt. Psykisk ohälsa är så jävla lågt prioriterat. För mig är det dock såså mycket viktigare än att min arm är hel. Mitt psyke är ju hela mitt jag. Min vardag funkar inte, men vårdkö, det är svaret. Kokar inombords. Usch. 

 

Svaret och lösningen verkar vara att hitta en svindyr privat psykolog i djungeln av mottagningar här i Göteborg, fast jag har rätt till skattefinansierad vård, egentligen. Känns ju najs. Heja. Så ska en bara hitta någon bra att spendera alla de där pengarna på också. Ett första möte med sjuksköterska hos en mottagning här i stan kan kosta 2600 kr eller så fick jag lära mg igår. Wow. Men, som kuratorn sa, -vad ska man säga?. Jadu. Jag uppdaterar om detta då jag vet mer. 

 

De senaste dagarna har jag på grund av detta försökt må lite bättre på egen hand genom att göra grejer jag gillar, med varierande resultat. I söndags åkte jag ut till Saltholmen och havet för att andas havsluft och det var jätttemegafint en stund, men det slutade i spöregn och halvstorm som gjorde att tårarna och skrikgråten varken syntes eller hördes. Jag gjorde köttbullar med potatismos och gräddsås till middag för att det påminner om fina grejer och det hjälpte lite. Jag fikade morotskaka med en bok i handen i över en timme och glömde för en stund. Sen tittade jag och Love på en himla bra film och åt godis innan han skjutsade hem mig på tok för sent och på tok för trötta men jag är så glad att han är min vän. Jag pratade med Hasse, vår utbildningsledare, och blev så mycket lugnare för jag är inte ensam. Och idag, efter skolan, fick jag ett infall och hoppade av ettan redan vid Botaniska där jag inte varit sedan jag var liten och som jag inte minns någonting ifrån. Knäpp grej att inte ha varit där kanske, eller knappt veta annat än att det är en stor trädgård för allmänheten men jag gick dit utan förväntningar iaf. Det slutade med att jag promenerade runt där i två timmar. Vädret har varit så fint idag, varmt som en sensommardag (vilket det kanske fortfarande är egentligen?) och inget regn, bara sol. När jag var där höll solen på att gå ned och ljuset var helt magiskt, ovanför trädkronor och mellan blad. Hela platsen var magisk. Och jag älskade det. Samma stämning som jag får på konstutställningar och på bibliotek. Samma lugn. Och det var den vackraste plats jag varit på i Sverige på många vis. Så mycket färger och natur. Luften var tung från av doften från blommor, och på andra ställen sådär lätt som i en skog. Och det var alldeles tyst. Fridfullt. Alla olika trädgårdar och dalar och berg och klippor att klättra upp till och se ut från och så mycket att se. Inte alls vad jag hade väntat mig - tiotusen ggr bättre. Jag ville helst bara ha någon att hålla i handen och vara där hela dagen, så bra var det. Tack för att en sådan plats får finnas och för att jag blev lite lugnare inombords. Det hjälpte.

 

Jag tog en massa bilder, såklart. Antagligen för många för att lägga upp här, men vad gör det? Ni får kolla på dem om ni vill.