JULAFTON
I år firade vi jul hemma för första gången på ett tag och det var både fint och vemodigt. Jag brukar ju älska julen men det är inte samma sak längre. Mitt i allt det vackra finns så mycket saknad numera. Det känns så tydligt tomt även om vi är tillsammans. Men julafton blir det oavsett en vill det eller inte.
Jag började dagen, efter en lång sovmorgon (som alla dagar hemma hos mamma) med mysig frukost framför sista avsnittet av julkalendern. Den var för övrigt så himla fin och bra i år. Jag grät litegrann där i slutet.
Jag hade sällskap av den här filuren.
Mammas väldigt fina gran. Jag hade torkat apelsinskivor till den några kvällar innan. Det är så vackert.
Jag sminkade mig lite och sen gick vi mot bilen och himlen var blå dagen till ära.
Vi åkte och hämtade julmaten som mamma hade caterat i år så vi slapp laga den själva. Det blir ju även så mycket svinn då. Sen hälsade vi på Astrid en stund som ju bodde på mammas kontor.
Tillbaka hos mamma.
Grötlunch vid klockan 13!
Winston poserade vid granen. Så fin hund det där.
Han fick en julklapp före Kalle, hör och häpna. Kunde nästan öppna paketet själv till och med. Den där leksaken var dessvärre sönder redan efter 2 minuter haha.
Så tittade vi på Kalle och jag somnade nästan. Första Kallen på 3 år, den ni.
Och så julmiddag på det.
Sen blev det klapputdelning...
... och jag fick bland annat dessa. Det finaste jag någonsin fått tror jag. Mamma hade gjort örhängen av hennes och pappas förlovningsringar hos en juvelerare som jag fick. Jag saknade ord. Tack mamma. <3
Det var den julen det. En väldigt mysig högtid om än lite vemodig som sagt. Ta hand om er, kram!