emilia olsevik

Nu har jag höstlov, eller självstudievecka som det så vackert heter. Det är skönt. Jag är så trött på skolan och på att benet gör ont och på hur man inte vet nånting någonsin. Jag kan ångra den väg jag valt. Inte att jag valt den i sig, för man ska kasta sig ut och testa sina drömmar, men det hade funnits enklare vägar helt klart. Jag går ut i en bransch efter min utbildning som just nu är helt död och där det knappt finns några jobb som det är i vanliga fall. Där man får slita som ett djur, där så mycket är falskt och med ett ben som inte fungerar och som numera gör att det står "funktionsnedsatt" i mina vårdpapper. Det gör mig ledsen. Att alltid bli bedömd och aldrig bara få vara. Vi hade examinationsvecka nu och det gick väldigt bra, förutom att benet gjorde så ont att det svartnade för ögonen. Godkänd i nästan allt, men smärtan gjorde att jag fick ett IG då jag inte kunde göra en övning och med en hård, oförstående lärare som menar på att smärtan inte borde påverka känns det sådär. Man kan aldrig bli nöjd. Allt kan alltid, och ska alltid, bli bättre. Det roliga i konsten försvinner och ersätts av press och stress och prestation. Jag har blivit bra på att separera mig själv som person från min yrkesperson, men man är ändå yrkespersonen 8 timmar om dagen minst och jag vet inte om jag gillar att vara det ens då. Ja, jag kan slappna av på kvällarna, men då har jag gått en hel dag och inte trivts innan det. Funderar på om det är värt det då. Jag är bara så trött.