GODNATT PAPPA
Det kom massa människor. Min farmor, farbror, kusin, folk jag inte sett på så många år. Märkligt möte. Människor som presenterade sig med förnamn som jag inte kände igen för pappa har alltid använt sina vänners efternamn när han pratat om dem. Så har det alltid varit för dem. De kom i Vans hela bunten. Kostym och Vans. Skejtare for life osv. Det var så talande alltihop för så hade pappa också kommit. Så såg han till och med ut på min student. Jag kunde inte låta bli att skratta. För vi skrattade och grät. Han betydde så mycket. Klockorna ringde. Där stod en präst som jag knappt såg genom tårarna. "Snart skiner Poseidon" ur högtalaren. Fina ord. Vi tog farväl. Det var en massa vackra blommor. Jag hade gjort ett hjärta till honom. Jag ville göra det själv. I blått och vitt såklart, som den ängel han var och är. "Final Countdown" i orgelarrangemang precis som vi önskat. Det var det finaste men det som rev upp mest. Det var vår låt, även om den aldrig varit så talande som då. Låten jag sjöng när jag var liten, som jag kunde alla stavelser i långt innan jag förstod orden. Den där fejk-engelskans bästa dagar. Och han sjöng med. Jag hoppade runt i soffan till rocken, skrattade, dansade. Det är ett av mina första minnen. Nu satt vi där. Det var så fint och bra. Hans vänner grät ut i varandras armar. Det var vackert att de var där allihop. Han betydde så mycket på något vis, inte bara för mig. Dagen efter begravningen skulle de ha en minnesceremoni i Berget, lokalen de skejtar i. De skulle skejta för honom. Han skejtar nog han med, fast på en bättre plats. Godnatt pappa.