SISTA NOVEMBER
Vilken konstig tid vi lever i hörrni. Det känns som att tiden står still och har gjort det sedan i mars, samtidigt som det känns som en evighet sedan som den här skiten startade. Snart ett år med corona. Jag har faktiskt lite svårt att ta in det. Det har ju blivit en vardag det med, om än ofrivilligt.
Just mitt liv kanske inte har påverkats lika mycket som många andras. Min skola håller fortfarande öppet då utbildningen är praktisk och det bedöms att vi måste vara på plats för att få ut det vi ska utav den. Och skolan är ju en väldigt stor del av mitt liv här i Göteborg. Men det blir påtagligt ändå. Det blir en isolerad och ensam vardag hur en än vrider och vänder på det. Skolan har vidtagit åtgärder för att minska smittan, och det påverkar vardagen där. Allt utanför skolan är stängt (förutom butikerna, tycka vad man vill om det...). Och det blir trist. Det blir ett hamsterhjul. Något socialt liv utanför skolan finns inte, förutom med några som går i min klass samt Pao. Ett avståndstagande var en än går. Ansiktsmasker på bussar som känns klaustrofobiska och anonyma. Mycket tid i min etta på Beryllgatan. Så mycket frågor utan svar. Det är en konstig tid.
Utöver detta gör mitt vänstra ben, det med skruvarna, förbannat ont. Sen fick jag en inflammation i högra knät som byggts upp under lång tid då det överbelastats pga mitt vänstra ben, så jag har träningsförbud i några veckor på det benet. Och på tisdag opererar jag ut 2 skruvar i mitt vänstra ben och jag är skiträdd. Att opereras känns så läskigt. Att åka dit på morgonen och veta om att de ska ta ut dem. Det är ju inte alla skruvar, jag har ju 4 i benet och en märgspik, men de börjar med 2 av dem så får vi se sen. Hur det ska gå efter operationen med inflammationen i det andra benet och rehab osv. vet jag inte, och dansmässigt ser det inte särskilt ljust ut men jag väljer att inte tänka på det i skrivande stund. Det gör jag så det räcker annars ändå.
Om jag mår bättre i januari ska jag dock få börja undervisa dans på skolan, under kvällarna. Hur jäkla coolt är inte det? Det känns stort. Jag hann vikariera några klasser när andra lärare var sjuka för några veckor sedan innan mitt knä svullnade upp och jag blev varse om inflammationen - och det var sååå kul! Jag har ju aldrig undervisat på det sättet innan. Inte på riktigt. Men det var kul att se att jag klarade det så bra, med väldigt lite förberedelsetid. Bara hoppa in sådär. Jag höll till och med i en street fortsättnings-kurs som jag för 2 år sedan inte kunde ta för att jag tyckte att den var för svår. Det kändes häftigt. Jag hoppas verkligen att jag kan få undervisa till våren. Att benen (i plural numera, suck...) mår bättre då. Och att undervisa är så mycket lugnare än att dansa ut själv så det borde gå bra i alla fall. Då får jag ju dansa litegrannn trots allt.
Nej, det är mycket som känns konstigt just nu. Men jag är glad åt annat. Astrid, mamma, Jessan och Daniel, Pao, Rachelle, kylan därute som gör världen vackrare och klarare. Att jag har förmågan att varva ned och ta det lugnt trots allt som är runtomkring. Och! Nu är det jul. Imorgon börjar julkalendern! Som jag längtar efter den magiska stämning som är just julen för mig. Nej, julen har nog aldrig varit mer välkommen. Godnatt.