GODNATT PAPPA

Den 24 oktober skickade min pappa ett sista sms till mig. "Sov gott Emilia♥️". Vem hade kunnat veta att den skulle bli så permanent, den där sömnen? Vem hade kunnat veta att det där smset skulle bli så talande? I fredags begravdes han, min pappa. Den tyngsta dagen i hela mitt liv men samtidigt en sorts lättnad. Jag har kunnat säga hejdå nu, till den värsta delen av sorgen iallafall. Jag har kunnat säga godnatt tillbaka.

Det kom massa människor. Min farmor, farbror, kusin, folk jag inte sett på så många år. Märkligt möte. Människor som presenterade sig med förnamn som jag inte kände igen för pappa har alltid använt sina vänners efternamn när han pratat om dem. Så har det alltid varit för dem. De kom i Vans hela bunten. Kostym och Vans. Skejtare for life osv. Det var så talande alltihop för så hade pappa också kommit. Så såg han till och med ut på min student. Jag kunde inte låta bli att skratta. För vi skrattade och grät. Han betydde så mycket. Klockorna ringde. Där stod en präst som jag knappt såg genom tårarna. "Snart skiner Poseidon" ur högtalaren. Fina ord. Vi tog farväl. Det var en massa vackra blommor. Jag hade gjort ett hjärta till honom. Jag ville göra det själv. I blått och vitt såklart, som den ängel han var och är. "Final Countdown" i orgelarrangemang precis som vi önskat. Det var det finaste men det som rev upp mest. Det var vår låt, även om den aldrig varit så talande som då. Låten jag sjöng när jag var liten, som jag kunde alla stavelser i långt innan jag förstod orden. Den där fejk-engelskans bästa dagar. Och han sjöng med. Jag hoppade runt i soffan till rocken, skrattade, dansade. Det är ett av mina första minnen. Nu satt vi där. Det var så fint och bra. Hans vänner grät ut i varandras armar. Det var vackert att de var där allihop. Han betydde så mycket på något vis, inte bara för mig. Dagen efter begravningen skulle de ha en minnesceremoni i Berget, lokalen de skejtar i. De skulle skejta för honom. Han skejtar nog han med, fast på en bättre plats. Godnatt pappa. 


annat, vardag | | Kommentera |

VÅRSHOW 2018

För en vecka sedan hade vi kollationering, dvs. det tillfälle då hela klassen samlas och de musikaler vi ska göra samt vilka som gör vad i dessa avslöjas. Jag mådde fysiskt illa då vi satt där, kanske lite på grund av all fika vi åt då kollationering innebär knytis och tonvis med fika (och annat, Anton friterade pommes lol), men främst för att jag plötsligt blev jättenervös när vi väl satt där och allt skulle avslöjas. Det har ju pratats i skolan i veckor om detta, lärarna har retats för att de visste och inte vi. Men så äntligen.
 
Vårshowen har ett annat upplägg än höstshowen. Vi ska göra förkortade versioner av fyra redan befintliga musikaler. Två innan aktpaus och två efter. Nu kommer matten in här, och jag förklarar det bara en gång, i detta inlägg och aldrig mer känner jag. Klassen delas på hälften med 20 personer i varje halva. Ena halvan gör två av musikalerna, den andra halvan gör de andra två, en var i varje akt. Varje halvklass delas sedan in i två grupper igen, med 10 i varje. I din tiogrupp gör du sedan en huvudmusikal av din halvklass 2 stycken, och i denna har du en satt roll med repliker och dylikt. Den andra musikalen du gör är du ensemble i, så du dansar och körar. Utöver detta är det helklassnummer i alla fyra musikaler. Over and out.
 
Och här följer vår line-up för vårshowen 2018... *drumroll*...
 
Förstår ni hur bra detta kommer bli? Jag ville gråta av glädje. Så himla bra blandning av stilar, genrer, låtar och uttryck. Det här ska bli så kul!
 
Min huvudmusikal är American Idiot, en musikal baserad på Green Day's musik. Jag ska erkänna att jag inte är ett fan av Green Day, men musiken blir allt bättre och bättre ju mer vi jobbar med detta. Jag spelar Joanie, en roll som egentligen heter Johnny men som vi gjort kvinnlig. Det gillar jag. Jag råkar även vara huvudrollen vilket var väldigt otippat från min sida, samtidigt som det såklart är fruktansvärt kul. Mycket ansvar dock, och väldigt utmanande, men det ligger något bra i det med. Jag lär mig nog som allra mest just där, just nu. Joanie är rebelisk, arg på allt, och har ett väldigt hårt yttre. Självklart är hon dock väldigt osäker under denna fasad. Hon svär i varannan mening, tar massamassa droger, skriker, springer runt, åker kundvagn, hoppar i soffor och lever life på sitt vis. Hela musikalen har ett otroligt högt tempo, och Jonna som regiserar oss vill att vi mer eller mindre ska springa över scenen konstant, utan pauser. Vi har redan satt väldigt mycket, och det går som sagt på högvarv. Koreografierna är s.n.a.b.b.a., en blir anfådd prick hela tiden och flåsar när en ska läsa repliker, men samtidigt är det här så himla kul. Utmanande roll då den ligger långt ifrån mig på vissa sätt, på andra inte, men allt är så kul så kul. Gänget jag gör det med är väldigt bra också, lagom arga hela bunten.
 
Min ensemblemusikal blev Cabaret och den är jag nästan ännu mer taggad på att få göra. Spela prostituerad och lättklädd dansös på Kit Kat Club, precis som min mamma gjorde i en uppsättning av samma musikal då hon var i min ålder. Hur knäppt är inte det? Det ska bli så kul så jag kan nog inte riktigt beskriva det tror jag. En fågel har viskat om att vi ska dansa på stolar, med käppar, vi ska steppa osv. osv. Variationen är stor. Åh.
 
Utöver dessa sätts även Cats, musikalen om dansande katter, och Waitress, en väldigt ny musikal om ett antal kvinnor som jobbar på ett café och livet kring det, upp av den andra halvan av klassen och jag vet att det kommer bli precis lika bra! Allt avslutas med en gemensam inklappslåt med, för att knyta ihop det hela.
 
Redan om en vecka har vi genomdrag. Bara 2 veckor av instudering av alltihop. Det innebär långa dagar med lärarledda kvällsrep till sent och ett högt tempo. Jag behöver det just nu. Det här blir bra. 
 
annat | | Kommentera |

FÖR KÄRLEKENS SKULL

I fredags var jag på bio för första gången sen jag flyttade till Bjärnum - ett halvår sedan sist alltså? Vi var ett gäng från klassen som åkte in till Hässleholm för att se filmen Ted, den om Ted Gärdestad och hans liv. För kärlekens skull.
 
Och som jag tyckte om den! Den var så... vacker. Det räcker nog så egentligen. Visst, det gick lite snabbt i svängarna, men om en ska skildra ett sådant liv som Ted levde, som innehöll så otroligt mycket under den korta tiden han tyvärr vandrade på jorden, tror jag det är svårt att göra något annat. De skildrade kärlek, lycka, beslutsamhet, livsval och hans självklara sätt att gå sin egen väg och göra precis som han ville. De skildrade människorna omkring honom och mänskliga relationer på ett väldigt öppet och ärligt sätt. Men framför allt lyckades de skildra och synliggöra psykisk ohälsa på ett förstående vis, utan att göra den till åtlöje eller förminska den i min mening, så som det enkelt annars kan bli med just den typer av sjukdomar. Och som en skrattade när en såg filmen. Och som en grät. En kände, med och för Ted och hela alltihopa. För livet. Skådespeleriet var även det fantastiskt ska nämnas, men vad gör framför allt Adam Pålsson som inte är just det - fantastiskt? Det var en himla fin film som skänkte eftertanke och lämnade spår - gå och se den om ni kan.
 
annat | | Kommentera |
Upp