FÖR KÄRLEKENS SKULL
I fredags var jag på bio för första gången sen jag flyttade till Bjärnum - ett halvår sedan sist alltså? Vi var ett gäng från klassen som åkte in till Hässleholm för att se filmen Ted, den om Ted Gärdestad och hans liv. För kärlekens skull.
Och som jag tyckte om den! Den var så... vacker. Det räcker nog så egentligen. Visst, det gick lite snabbt i svängarna, men om en ska skildra ett sådant liv som Ted levde, som innehöll så otroligt mycket under den korta tiden han tyvärr vandrade på jorden, tror jag det är svårt att göra något annat. De skildrade kärlek, lycka, beslutsamhet, livsval och hans självklara sätt att gå sin egen väg och göra precis som han ville. De skildrade människorna omkring honom och mänskliga relationer på ett väldigt öppet och ärligt sätt. Men framför allt lyckades de skildra och synliggöra psykisk ohälsa på ett förstående vis, utan att göra den till åtlöje eller förminska den i min mening, så som det enkelt annars kan bli med just den typer av sjukdomar. Och som en skrattade när en såg filmen. Och som en grät. En kände, med och för Ted och hela alltihopa. För livet. Skådespeleriet var även det fantastiskt ska nämnas, men vad gör framför allt Adam Pålsson som inte är just det - fantastiskt? Det var en himla fin film som skänkte eftertanke och lämnade spår - gå och se den om ni kan.