SORG
Jag mår generellt inte jättebra just nu. Jag skrattar en massa, gör en massa kul grejer, har en massa kul att se fram emot, har en massa fina människor omkring mig. Men under allt det där känns allt så... dämpat? Som om jag inte riktigt andas på riktigt, som om något har stannat. "Vad fan är du så nere för?" frågade en i min omgivning vid alldeles fel tidpunkt häromdagen och skitsamma varför hen sa just så, men det där fick mig att fundera. Vad fan är jag så nere för? Släpp det. Varför kan en inte bara vara glad? Svaret är dock så lättstavat men uppenbarligen väldigt svårt för somliga att förstå. Jag sörjer. Sorg är en så märklig grej, och den är så svår att förklara för någon som aldrig har känt den. Jag är ledsen, ja, men det är så mycket mer än så. Det är en oåterkallelig ledsamhet på något vis. En kan bli tröstad med orden att "det blir bättre", och ja, det blir nog enklare att hantera i sinom tid, men det kommer egentligen aldrig bli bättre. Min pappa har gått bort och jag kommer aldrig mer få höra hans röst. Den där breda göteborgskan. Jag kommer aldrig mer se honom komma emot mig på en tågperrong som så många gånger förr, alltid glad. Han kommer aldrig mer kalla mig "gumman". Aldrig mer ska jag se honom traska runt i sina Vans och kepsen. För första gången i mitt liv svarar han inte direkt när jag ringer. Jag kommer aldrig vara ledsen över att han just då kanske inte var som en förväntar sig att en pappa ska vara. Aldrig kommer jag kunna tala så öppet med någon om min ångest och få en förståelse tillbaka, en sorts förståelse bara min pappa kunde visa mig. Han kommer aldrig mer visa mig ett opassande skämt och skratta opassande högt. Han kommer aldrig mer fråga hur jag mår, hur det är med mig och jag kommer aldrig få ett svar om jag skulle fråga honom samma sak. Han kommer aldrig komma tillbaka. Men hur fan kan jag vara så nere?
Min pappa gick bort för 6 månader sedan om 5 dagar. Jag kan ibland känna att jag inte vill prata om det med folk längre för att det känns som om jag tjatar. För att det är old news och något en glömt bort för länge sedan. Men för mig är det här så närvarande, hela tiden, och 6 ynka månader är verkligen ingenting. Vadå längre liksom. Jag borde inte känna som jag gör, folk skulle lyssna, det vet jag, men i en omgivning där folk pratar så mycket om varandra, om saker som hänt osv., om nya grejer, då infinner sig den där känslan ganska snabbt. Det känns som folk tröttnar. Ett halvår har gått nu men det känns bara som om det blir värre. Jag är inte lika ledsen över det längre, jag gråter inte lika ofta. Jag är bara nedstämt. Det känns dunkelt, ångestfyllt. Det kommer komma svackor, det vet jag, sen kommer det kännas bättre, och så kommer det fortsätta tills det till slut blir lite enklare hela tiden. Men just nu, 6 månader in i sorgens resa, mår jag ofta skit bakom det där leendet. Allt känns oviktigt, jag är arg, motsträvig, nere. Och förbannat trött på att folk ska kommentera just det. På att jag ska behöva förklara hela tiden, som om det inte är en självklarhet, för det är så självklart för mig att jag fortfarande sörjer honom. Jag tror dock att det är viktigt att en pratar om det här - vad sorg faktiskt är. Jag hade aldrig kommit i kontakt med den innan pappa gick bort. Jag hade knappt lagt en tanke på vad sorg faktiskt innebar. Jag hade ingen aning. Men sorg kanske är en sån där grej en måste uppleva för att kunna förstå sig på över huvud taget, tyvärr.
Tack för att du finns bloggen, mitt eget lilla krypin i cyber space där jag kan få skriva av mig. De är himla skönt för en sån som har enklare att förmedla saker till sig själv i skrift, att få tanken nedpräntad någonstans. Tack.