emilia olsevik

För ett år sedan idag gick min pappa bort. Jag förstår det fortfarande inte, att han inte finns mer. För ett år sedan kom polisen och knackade på hemma hos mamma och sa att hans granne hade hittat honom i hans hem. Egentligen dog han inte den här dagen, den 10 november. Egentligen dog han någon, några, dagar innan, men de kunde inte fastställa exakt när. Det gör det hela mycket värre på många sätt, men för mig är det här den dag då pappa gick bort. Och det är ofattbart. Min älskade älskade pappa.

 

Att förklara hur det är att förlora en förälder går helt enkelt inte att göra för någon som inte har gjort det, som med så mycket annat som en måste varit med om för att kunna förstå. Att min pappa är borta gör så hjärtskärande ont ibland. Det går såklart att leva med, men då jag är ensam kan tanken slå mig - han finns inte längre - och varje gång är det som om det är första gången jag hör det, för så obegripligt är det fortfarande. Tiden stannar nästan upp och tankarna blir luddiga. När jag tänker på det sådär fokuserat. Det är så mycket sorg fortfarande och jag vet inte var den ska ta vägen. Jag förlorade ju inte bara min pappa, för en pappa är ju så mycket mer än så. Jag förlorade även min bästa vän, och den enda person som faktiskt förstått min ångest och kunnat prata om den för att han själv kände likadant. Det var det som var det allra finaste med min pappa. Han fanns alltid där, och lyssnade alltid. Och så löste sig allt. Det var inga problem. En kunde lösa det tillsammans. Och fy fan vad jag kan sakna det.

 

Ibland tror jag att jag skulle kunna ge vad som helst bara för att få ringa till honom, höra hans röst. Det behöver inte vara när något hänt, utan på spårvagnen, när jag tar en promenad, innan jag ska somna. I vardagen. Då saknar jag honom som mest. Ibland har jag även gjort det, ringt honom, för att sedan komma på, med luren mot örat, att han aldrig kommer svara. Det är en sån stund de tiden stannar upp. Då insikten faller som en sten i bröstet och det blir jobbigare att andas, tårarna tränger upp i ögonen.

 

Jag kan ibland tycka att jag ser honom. Det är någon som går och rör sig som honom. Eller går klädd i sneakers och keps fast de är långt över 40. Eller pratar som honom bakom mig i Ica-kön. Och jag kan bli arg på människor jag möter på gatan, äldre människor, för att pappa aldrig fick leva så länge. Att han fick 53 år och inte mer. Att jag inte fick mer tid med honom, en självisk tanke jag absolut inte skäms för, den finns ju där. Och vad en kan ångra att en inte tog mer tillvara på den tid en faktiskt hade också, men det är lätt att vara efterklok, som i allt. Och det där kan ju äta upp en. Att jag borde hört av mig mer. Uppskattat mer. Gjort allt mer, även om jag mycket gjorde. Men så går det inte att tänka i det långa loppet, och det får en nog lära sig, för sin egen skull. Mitt liv kan inte stanna upp för honom nu, även om det är jobbigt och tufft. Det skulle han inte vilja.

 

 

Min pappas död är det tyngsta jag varit med om. Den är med mig varje dag. Och den här dagen är precis som alla andra dagar, ja. Han är ju lika död idag som förra veckan, rent krasst. Men det känns mer idag, det kan ingen ta ifrån mig. Den här helgen är tuff (tack till Lovisa och Christer som höll mig sällskap och tankarna på avstånd idag<3). Han är med mer, tanken är med mer. Inte minst för att det är farsdag imorgon också. Kanske har omständigheterna fokuserat min uppmärksamhet mer nu, men aldrig har jag sett så mycket reklam och påminnelser om att "det är farsdag på söndag!!!!". Det står i varenda jävla busskur. "Det blir te(neriffa) med pappa på söndag" stoltserar Triss med och ångesten sköljer över mig varenda gång. Det borde vara förbjudet tänker jag, och avskyr allt och alla som har en pappa litegrann, bara för att jag saknar min så himla mycket. 

 

Han var inte alltid en särskilt bra pappa, men för mig var hans världens bästa pappa ändå, en har ju bara en. Han kämpade med det där mörkret som jag aldrig förstod vidden av. Att han mådde så dåligt som han gjorde. Samtidigt såg han alltid ett hopp. Och på så sätt gav nog pappa aldrig upp. Och han ville alltid väl, även om orken stoppade honom. Det var nog just det som blev fel ibland bara. Han orkade inte och jag förstodd inte varför när jag var liten. Jag såg min skejtar-pappa som gjorde hand-plants i vertrampen i berget till rockmusik som dånade ur högtalarna och ekade mellan bergväggarna, som lärde mig och min bror att kana ner på knä nerför ramperna tills vi tillslut vågade stå på brädan, slutkörda och skitiga efter varje gång. Jag såg pappa som tog med mig och Anton efteråt för att äta världens största kebabtallrik. Som gick med oss på museum efter museum, men alltid Sjöfarts allra helst, som hade sina egna sätt att lösa saker som inte alltid var särskilt genomtänkta eller praktiska. Som alltid lät glad med sin göteborgska, som alltid hade kepsfrilla, som hade det där uttrycket när han tänkte, som om han tuggade på högra kinden, som vi bodde i stuga med på vintern och åkte skidor och åt gulashsoppa i backen, alldeles toviga i håret och han sa alltid hur mycket bättre jag blivit sedan förra året. Och som alltid svarade glatt i telefon med de där orden jag saknar allra mest på hela jorden att få höra. "Hej gumman." Med hans röst. En enda gång till bara. En enda.

 

Jag kan bli förbannad ibland, på honom, på allt, för han lovade mig att han inte skulle dö. Han lovade det, en månad innan det faktiskt hände. Under ett telefonsamtal då jag befann mig i skogen i Bjärnum, och jag ser allt framför mig, vet exakt var jag var och hur allt såg ut runtom mig när han sa det. För att jag likt ett barn naivt naglade mig fast vid det där. Han hade ju faktiskt lovat. Men så dog han ändå, utan att jag var förberedd. Hur kunde han göra det? Och bara sådär försvann en av mina bästa vänner.

 

Han finns ju alltid med i minnet dock, och sålänge han gör det är han inte helt borta. Jag åkte till minneslunden där han är spridd idag, för första gången sedan begravningen i vintras, och tände ett ljus. Det var fint och tyst och konstigt och jag skrämde nog iväg en annan besökare med mitt hulkande men vad är en kyrkogård annars till för tänkte jag. Och det var viktigt kände jag, att åka dit och vara där idag, om så bara för en stund. Att ett helt år har gått är en så konstig tanke. Samtidigt känns det som en evighet. Tiden är ju som den är. Men hela tiden saknar jag och vill spola tillbaka tiden och få stanna upp där och då, och inte nu.  

 

Ett år sedan idag och saknaden blir nog nästan större för var dag. Världens bästa pappa på hela jorden. Som jag älskar dig och hoppas att du hör och vet det däruppifrån där du skejtar bland molnen. <3