emilia olsevik

Åh fina dag. Så mycket bra och så mycket lugn. Just nu känns det mesta rätt bra. Skön känsla. Examinationsvecka sedan i måndags men jag tycker ändå att jag har hanterat det hela väldigt bra på det stora hela. Jag har tagit det lugnt och inte stressat upp mig själv. Varit snäll mot mig själv. Tänk hur jag var inför prov när jag var yngre. Jag minns nationella provet i nian, specifikt det i matte. Jag kunde inte sova något alls, grät istället, kom till provet helt genomslut på morgonen, skakade av nervositet och hade sådan vånda över hela grejen. Det låter som en superlöjlig reaktion, ja, men så var det. Mamma kan intyga lol. Usch vad jag inte gillade det. Bävade för att testas. Det var ju även delvis därför jag hoppade av gymnasiet när jag var 16. För de där examinationerna. Och så ser jag på mig själv den här veckan, hur jag hanterat den. Jag blir faktiskt stolt. Vad en växt sedan en var 16 år och nybliven gymnasieelev med prestationsångest nog för att räcka till tio men som rymdes i min lilla kropp. Nu har jag dansat och skådespelat och haft musikteoriprov utan minsta bekymmer egentligen. Men så kom vi till sången igår...

 

Jag var lugn som en filbunke innan ändå, lite pirrig kanske, men inget värre än så. Men så när klockan slog 9 och jag skulle in och sjunga, ställe mig där mitt i rummet med en kamera i ansiktet och röstpedagoger samt rektor som åskådare, då blev jag så förbannat nervös. Det bara slog mig. Och därmed tappade jag all kontroll över rösten. Verkligen all. Aldrig varit så nervös då jag sjungit. Rösten var så skakig så det fanns inte, och inget kunde jag göra. Bara att sjunga på fast jag hörde hur det lät. Vi skulle sjunga samma låt två gånger, och däremellan försökte jag djupandas och tänka rationellt - det var ju bara en examinationslåt på 1 minut, Lorelei, som jag övat på varje dag de senaste 2 månaderna och som jag kan som ett rinnande vatten. Inget värre än så. Andas Emilia. Men i mina öron sjöng jag lika falskt, skakigt, osäkert och fel för det. Sa någon teknik? Vad är det? Alla i rummet vet men ingen hör minsta tillstymelse av den i min röst där och då upplevde jag. Och jag var så arg och besviken på mig själv när jag gick ut. Tårarna brände bakom ögonlocken. Jag har sjungit låtjäkeln flera hundra gånger nu, men så blir en nervös och allt skiter sig. Då spelar det ju ingen roll hur länge jag stått och övat in den där nya tekniken vi ska kunna på PAS och som är så olik mitt naturliga sätt att placera klangen och tonen. Det spelar ju ingen roll alls om nervositeten ändå får ta överhanden. Jag var säker på omexamination, det fanns inget annat. Enda tillfället under veckan då jag på riktigt klankade ner på mig själv, men jag var så väldigt besviken. Konstigt det där med sången. Hur mycket jag identifierar mig genom och med den på ett sätt jag inte gör med dansen. Att kritiseras i sång känns så mycket mer personligt, och att misslyckas blir då så himla nära mig själv. Det borde inte vara så och det måste jag jobba på. 

 

Under eftermiddagen igår fick vi dock se på alla fantastiska tvåor på skolan, i solosång samt i olika ensemblekonstallationer (smågrupper, halvklass och helklass). Musikal rakt igenom, och så kul att se! Längtar tills dess, då vi får köra i mina klass, och blev himla inspirerad under de där timmarna. De gjorde alltså bland annat öppningsnumret ur Sweeney Todd och jag var lycklig. Efteråt kom Lovisa och åt hos mig innan vi åkte upp på stan för att dricka öl/drinkar med klassen. Så himla perfekt kväll, mysig på alla sätt och jag glömde nästan bort morgonens sångfadäs. Mådde så väldigt bra då jag tog mig hemmåt och gick till sängs.

 

Jag vaknande imorse och var meganervös från och till, och jättechill däremellan - för idag skulle vi få resultaten. Jag hann åka till skolan, improvisera dans en timme för att få utlopp för all energi som nerverna tillförde och äta lunch innan de kom. Och det stod G, i allt. Jag började ifrågasätta vad G faktiskt stod för, men insåg att det ändå var 'godkänd' och att jag hade klarat mig genom i alla ämnen. Wow. Till och med i sången. Fina jag. Så förjävligt som jag ändå mår ibland och så går det ändå, jag jobbar mig igenom det ändå. fast jag ett tag där i slutet av sommaren absolut inte ville eller orkade flytta hit till Götet och börja PAS. Det är jag himla glad att jag gjorde dock! Och jag slipper nu även sjunga examinationslåten en enda gång till. Kan inte bli bättre.