emilia olsevik

Och den var SÅ BRA. Så rå och fin, och ett helt unikt sätt att berätta på. En blandning av rapp, blues, tal, dialog, brev, ännu mer musik, sång av fantastiska sångaren Mira Palme, känsla, bild. Jason utgick från sin familjebiografiska bok han skrivit och berättade om sin resa till sina rötter - till USA, för att försöka hitta en förståelse för vem han själv är. Han är en sån fantastisk berättare och textförfattare, en satt som trollbunden hela tiden av hans breda skånska. Berättandet varvades med musik, dans, sång, rapp av honom själv, som även det fördjupade berättelsen. Det var helt ny musik, musik från hans senaste skiva, blandat med äldre blues och jazz. Bakom allt tecknades otroliga illustrationer upp, i vitt på svart.

 

Det är en så viktig föreställning det här, om hur vi sett på hudfärg och ras historiskt, men även hur vi behandlar det idag. Det är en droppe midnatt som gör all skillnad, som Jason själv sa, och det fastande någonstans i mig, just den formuleringen. Han sa att han har levt hela sitt liv och känt att han inte tillhör någonstans på grund av de där mörka dropparna. Varken svart eller vit. Hälften svart som kaffet, hälften vit som snön, men inte 100% av något. Aldrig känt att han blir en naturlig del i ett rum, att han inte välkomnas in lika självklart som andra med en tydligare färg på huden. Men han avslutade det hela så fint och sa att han inte ser det på det sättet längre. Han ser sig istället som svart och vit. Han är inte halv längre, utan båda. Det var fint. Han var en otroligt inspirerande människa, wow.

 

Passande nog för min egen hudfärg hade den första snön fallit då jag gick av spårvagnen här i Frölunda efteråt. Jag brukar alltid få en våg av känslor över mig när jag ser de där första flingorna som täcker marken, men icke ikväll. Märkligt. Det var bara väldigt kallt att gå hemmåt utan mössa och jag gjorde en mental note om att jag ska ha på mig det imorgon, alltså idag. För idag ska jag packa, fika och åka till Säffle. Mys. Ha en fin dag ni med!