ASTRIDS KASTRERINGSRESA
För några veckor sedan började Astrid löpa, lagom till vårens antågande, och det var milt sagt rätt outhärligt för båda två. Jag kunde knappt vara i lägenheten (som ju bara är 22 kvm dessutom) och sov borta flera nätter för att hon jamade så mycket när jag var hemma. En natt gick jag till och med ut och lade mig på balkongen för att få sova nån timme åtminstone (obs! på en madrass med x antal lager filtar och täcken). Hon var jättestressad och det var jättesynd om henne samtidigt som jag var frustrerad pga brist på sömn. Så jag bokade in en kastrering och i förrgår (onsdag 6 maj) var det dags.
Ovetande tjej som vaknar upp till vad hon tror är en perfekt normal dag med mys, balkonghäng och godis. Dock grinig då hon inte fått äta nått sen vid 18 kvällen innan och hon vill helst ha mat NU.
Det får hon inte utan jag tar in henne i hennes bur istället och resultatet var ännu mer sura miner blandat med rädsla.
Joel mötte mig utanför huset och skjutsade oss till djursjukhuset Anicura tidigt tidigt på morgonen. Astrid skrek hela vägen dit och var skiträdd - vem hade inte varit det? De var väldigt fina på sjukhuset dock och undersökte henne lite innan jag fick säga hejdå för att hämta upp henne på eftermiddagen. Hon var så rädd och såg så liten ut och jag ville ju absolut inte åka därifrån egentligen.
Vi åkte tillbaka till Beryll jag och Joel, och jag hade en produktiv morgon då jag både hann handla och börja tvätta innan min första zoom-lektion vid halv tio, och efter det mötet hade jag lite dans osv. innan klockan blev 16 och jag skulle hämta upp henne. De hade dock ringt på förmiddagen efter operationen och sagt att allt gått bra så det var väldigt skönt. Narkos är ju alltid lite läskigt oavsett vad.
Jag tog bussen dit och fick sedan vänta i ett undersökningsrum dit de sedan kom med henne. Hon var inte alls trött trots narkosen på förmiddagen utan blev helt till sig då hon fattade att det var jag som satt där och skulle direkt ut ur sin bur. Det gick dock sådär då hon inte kunde vända på sig därinne pga tratten, lillalilla missen. Jag fick några papper med mig hem på hur hon ska eftervårdas och sen satt vi och väntade i väntrummet på att Joel skulle hämta upp oss påväg hem från jobbet. Då var hon dock helt tyst, cool-lugn katt. Eller i chock efter den dagen händelser, vad vet jag.
Vi kom hem och hon blev återigen helt till sig så fort vi kom in i lägenheten och vill absolut INTE vara i buren längre. Det första hon gjorde när hon kom ut var att ramla ned från sängen och springa rakt in i badrumsdörren. Hennes rumsuppfattning var väl lite sådär (värre än vanligt alltså), hon fattade inte alls vad tratten var och gick allmänt ostadigt omkring och ville röra på sig. Pupillerna var jättestora efter narkosen men trött verkade hon inte, och hon verkade inte ha särskilt ont. Såret ser jättefint ut (säger jag som tycker sånt är rätt obehagligt egentligen men får ju axla rollen som hennes extramamma nu och kolla till det titt som tätt) och verkar läka bra.
Inte helt nöjd med tillvaron, mest pga tratten. Hon spenderar en hel del tid med att försöka få av den med sina tassar men det går sådär.
Även med att försöka ta sig in under sängen där hon brukar gå undan om hon är lite rädd men det går ju också sådär... Hon fattar inte riktigt det här med tratten. Nu har hon dock bytt taktik och ska vara så nära mig som möjligt hela tiden för att känna sig trygg. Även där är tratten lite av ett problem menmen.
Igår morse kände hon sig dock extra klyftig och lyckades få av den genom att haka fast den i garderobsdörren och lirka ut huvudet. Det hela gick förvånansvärt snabbt och jag blev nästan lite stolt för hon brukar ju vara lite smått korkad annars. Jag såg det dock direkt så hon gjorde inget mer, och jag fick chansen att torka rent tratten lite (då hon kladdade ned hela när hon åt blötmat... note to self: ge inte blötmat till en katt med tratt). Sen var hon skitsur när jag satte på den igen.
Typ såhär sur.
Alltså väldigt väldigt sur.
Idag är hon dock tröttare och känns lite hängig. Det är ju iofs inte så konstigt. Varje morgon får hon smärtstillande som jag ger henne i flytande form med en spruta (utan nål då) i munnen. Hon är jätteduktig och protesterar knappt, och får massa godis efteråt. Hon äter och dricker normalt och verkar inte ha jätteont, men jag tänker att hon blir trött av medicinen. Nu ligger hon bredvid mig och sover, rycker till ibland medan hon drömmer, och är lite sur på mig efter att jag försökt borsta hennes päls lite försiktigt eftersom hon inte kan rengöra den själv just nu (istället slickar hon insidan av tratten jätteren, som om det är samma sak. Man får ju inte va dum). Vi ska väl bara fortsätta ligga här hela kvällen och kolla serier! Kram!
åh, minns det tiden när min katt löpte! Jag fattar precis vad du menar att det är svårt att sova! Det är ju helt galet, så jag var inte långsam med att kastrera henne heller! :)